Bara under förra århundradet genomgick rosa minst två stora förändringar. Färgen har dock aldrig stilla vilat. Den har alltid varit laddad och sällan sluppit ur att uppfattats som ställningstagande – för alla möjliga ståndpunkter. Men håller detta nu på att förändras?
Jag ser den överallt, varje dag, i så olika kontexter. Trots att den betyder vitt skilda saker i de olika sammanhangen provocerar den mig nästan alltid. Den rör upp något inom mig som gör ont, och som jag snabbt som attan trycker undan innan smärtan blir för intensiv. Därför har jag aldrig kommit så långt att jag märkt att min reaktion är exakt samma som jag föreställer mig att en machoidealiserande nationalists reaktion skulle vara inför den, i samma situationer. Samma reaktion av olika anledningar men ändå samma reaktion. Så satte sig min kollega Marie ner med mig för att göra en trendspaning. Och så fattade jag att jag blir kränkt av färgen rosa.
Innan vi gick på Konstfacks examensutställning hade vi såklart sett informationen om den. Den var rosa. Egentligen var infobladet svart text på en rosa bakgrund men då blev den liksom rosa, bara. Hade Åhléns haft exakt samma affisch i sina skyltfönster hade den symboliserat konsumtion, passivitet och kanske ett objektifierande av kvinnan. Nu associerade våra hjärnor infobladet till aktivism och ett ifrågasättande av rådande könsnormer. Detta faktum känns inte så överraskande, utan snarare som en självklarhet. Däremot var 2018 året då vi kom till Konstfacks examensutställning för att upptäcka att också den var helt rosa. Men studenternas puderrosa verk kan inte ha färgats enbart av deras grafiska informationsblad, det måste vara något mer.
Rosa har ju länge varit en färg buren av alla möjliga människor och presenterad med olika intentioner i många skilda sammanhang. Som de flesta färger har. Men rosa har liksom aldrig kunnat råka hamna på en ölburks informationstext utan att ölburken skulle bli en symbol för någon form av ställningstagande. Varför är det så?
Om rosa det senaste decenniet har associerats med kvinnlighet, kitsch, barnslighet och många andra egenskaper utan större status, var det innan 1940-talet precis tvärtom. Då ansågs rosa vara en passande färg för pojkar, bl.a. för sin starka maskulina och passionerade symbolik. Blått å andra sidan ansågs främst lämpa sig för flickor på grund av sin känsliga karaktär. Sedan hände andra världskriget och maskuliniteten antog nya skepnader. Under denna period användes rosa bland annat för att markera de män som inte levde upp till nazisternas bild av manlighet, till exempel homosexuella.
Sara Kristoffersson, professor vid Konstfack, pratar i P1:s program Umbra om färgen rosa tillsammans med KG Nilsson, tidigare professor på Kungliga konsthögskolan, och konstnären Jenny Grönvall. Kristoffersson vill där hävda att ingen färg i sig självt är kontroversiell utan att alla färger behöver ett sammanhang för att laddas med en symbolik.
– Det finns inga inneboende betydelser i rosa utan betydelserna skapas i omvärlden. Då är rosa en sån färg som har, framförallt i efterkrigstiden, laddats med så kraftfulla betydelser och blivit feminin. Det betyder ju inte att färgen är feminin, utan bara att det är de betydelserna som den har givits. Det är ingen tillfällighet att Fi använder sig av rosa. Det är ett sätt att kräva tillbaka färgen, säger Kristoffersson.
Från att ha varit en maskulin färg för passionerade situationer till att ha blivit feminin och svag är nu rosa på väg att genomgå ännu ett paradigmskifte. Sara Kristoffersson påpekar denna omförhandling av färgen och jämför den med hur svart gick från att vara en färg för tjänare och tjänstefolk till att laddas med elegans och klass.
Man kan ställa sig frågan varför Fi vill omförhandla färgen rosa ur skam och maktlöshet. Kan det inte snarare vara så att partiet använder sig av färgen just för att den är laddad med betydelser som svaghet och skam? Att rosa i sammanhanget för kamp och styrka får störst slagkraft av alla färger just för att den inte förväntas finnas där? Gay Pride-rörelsen använder sig av rosa, men knappast utan en medvetenhet om dess symbolik av förtryck 70 år tidigare. Och knappast för att rädda färgen, utan snarare tvärtom. Färgen rosa får arbeta för dem, så som den tidigare arbetade mot dem. Omförhandlingen sker automatiskt av att användas i sammanhang med motsatt budskap.
Två av 2018:s vanligaste rosa inslag
Så om nazismen och ett stort världskrig en gång i tiden bidrog till att förändra färgen rosa i världens ögon, vad är det som bidrar till omförhandling denna gång?
På 1990-talet anammade amerikanska Riot grrrl-rörelsen färgen rosa och lät den symbolisera deras icke-ursäktande framfart och fartfyllda uttryck. År 1992 började färgen symbolisera kampen mot bröstcancer och sedan dess har MeToo, Women’s march och flera andra rörelser använt sig av rosa som en slagkraftig färg i humanistiska syften. Att begreppet ”pink washing” blivit vedertaget i Sverige den senaste tiden kanske är bevis nog för att omförhandlingen är kraftfull. Pink washing syftar till det fenomen då till exempel företag och aktörer använder sig av rosa i sin marknadsföring och kommunikation för att framstå som sympatiska och mjuka. Sverigedemokraterna slängde till exempel in färgen i sin valkampanj år 2018 och 7-eleven har länge använt sig av pride-färgerna i rent kommersiellt syfte. Med andra ord bekräftar existensen av pink washing att rosa är laddad med viljestyrka, medvetenhet och en kämpaglöd för humanistiska reformer. Det är något annat än vad nazisterna ville ladda färgen med.
Samtidigt som historien vittnar om kamp, krig och sökande finns en nutid där generationen under mig använder rosa kors och tvärs. Killar som tjejer klär sig i rosa hoodies, vem som helst kan ha ett rosa mobilskal, små studentlägenheter återfinns av sina hyresvärdar med rosamålade väggar och studenterna på Konstfack skapar verk i färgen. Generationen som på svenska går under bokstaven Y kallas oftast på engelska för ”Millennials”. Därav har den vanligast förekommande nyans i denna generations odramatiska användande av rosa fått namnet Millennial Pink. Denna skära ton har under de senaste åren färgat David Guettas spelningar, Kanye Wests klädkollektion och en hel industri av Millenial Pink-merchandise.
Två av David Guettas många rosa skivomslag
I arbetet med den där trendspaningen förstod jag att jag i hela mitt liv inte har kunnat hantera styrkan i rosa. Många av de betydelser som färgen har laddats med har gjort att jag känt mig kränkt. Istället för att då bejaka dessa känslor eller se till de egenskaper färgen har givits som lyfter mig har jag, likt en machoidealiserande nationalist, stängt av min resonabla ambition och omedvetet gått och bubblat på insidan. På ett ytligt plan har jag intalat mig själv att rosa bara inte är nåt för mig, och sen har det fått vara min ohållbara sanning.
Jag har även insett att jag ser upp till den några år yngre generationen som så odramatiskt bär rosa för att det är en självklarhet att sympatisera med värderingarna bakom MeToo-kampanjen och alla människors rätt att välja könstillhörighet eller kärlekspartner. Det är i alla fall de värderingar jag läser in i deras frekventa nyttjande av färgen. Det jag ser är den fredligaste och klokaste typ av revolt mot föräldragenerationens inställning till machoideal, homosexualitet och könsroller någonsin. Jag inbillar mig att deras vardagliga användande av rosa är detsamma som att säga att alla laddade värderingar som medföljer färgen helt enkelt inte borde vara laddade. Ingen ska behöva komma ut ur någon garderob för att ingen från första början ska behöva gömma sig i någon garderob. Inte ska heller MeToo-rörelsen behöva vara en tillfällig kampanj utan snarare en permanent ståndpunkt, värdegrund och syn på andra människor.
Kanske vill generation Y bara ha på sig den rosa färg som de förknippar med trygghet, barndom och söta godisar. Kanske är det inget annat än en snabbt övergående trend. Kanske är allt det där om en värdig revolution mot rådande normer kanske bara en önskvärd inbillning från min sida. Men oavsett vad denna rosa våg springer ur är den fröet till någonting nytt. Den fick mig att ifrågasätta min egen inställning till färgen och således till mycket annat. Och jag hoppas att jag fortsätter så, för min egen och för världens skull. Jag ska hålla ett öga på rosa för den är på väg att förändras och förändra.
En av de frågor som diskuterats flitigast inom vår bransch det senaste året har varit kontorets roll efter pandemin. Kommer de att behövas, hur ska ytorna användas på bästa sätt och vilka behov tror vi att medarbetarna skulle uppskatta? Därför är det extra roligt att som inredningsarkitekt få arbeta på uppdrag av företag som var tidiga med att besluta sig för ambitiösa satsningar av sina lokaler för att attrahera medarbetarna att komma tillbaka.
Sofia Hermansson reflekterar kring att de flesta kontorsråttor nog pratar mer inredningsarkitektur än vad man kan tro - och ofta dessutom, och minns (o)ljudet av skrapande stolar i diverse lunchrum, märkliga väggfärger och gnisslande ljud under skosulorna i jobbkorridorer genom åren.
Den misogyna världsordning som solidifierats under patriarkatets beskydd måste rämna som ett World Trade Center av kött och blod. Henrik Lindholm trycker till svensk byggindustri, rejält, och pekar på den som alltid drar kortast strå i samhället, oavsett vad det gäller. Kvinnan, ja. Och nu gäller det en eskalerande klimatkris.