Martin Johansson

Hur skulle du beskriva din relation till rumslighet och design?

-Den är ganska begränsad. Jag skulle säga att min relation till möbeldesign och rumslighet är att jag ödmjukt lämnar över uppgiften till någon annan. När jag började på Stolab var formgivare någonting vi endast tog in i en specifik fas i processen av att ta fram en ny produkt. Det har ju verkligen förändrats. Design har gått från att vara ett namn på ett papper till att utgöra en av tre hörnstenar i verksamheten på Stolab, där hantverk och marknadsföring är de andra två. Och där jag jobbar med marknadsföring.

Jag ser ju hur det blir när jag själv försöker inreda hemma. Det är ju pinsamt hur mycket jag försökt men hur illa det blir. Och jag ser hur bra det blir när ett proffs skapar en inredning eller en möbel, och jag förstår inte vad det är jag missar. Jag anser att det är av största vikt för Stolabs överlevnad att jag och alla andra icke-designers på Stolab avstår alla designuppgifter av företagets möbler. Vi får aldrig rita själva utan ska förhålla oss ödmjuka inför formgivarens kompetens. Det är designern som borgar för verkshöjden och som kan ge liv åt en produkt. Det är en kompetens som vilken annan och för Stolab en oumbärlig sådan.

När och hur kom du i kontakt med Stolab och när fick du den yrkesroll du har i dag?

-Min farfars far startade ett möbelföretag i Smålandsstenar som gick i arv inom familjen och i vilket jag började jobba när jag var 14 år gammal. Sedan fortsatte jag att arbeta i fabriken och sättet att tänka kring produktion och teknik blev naturligt för mig. Någonstans här beslutade jag mig för att i framtiden utbilda mig till ingenjör.

När jag var kanske 15 år gammal köpte en kompis boken ”1000 chairs”, en bok som startade mitt intresse. Jag läste min väns bok mycket och köpte mig tillslut ett eget exemplar. I denna bläddrade jag i oändlighet och lärde mig alla stolars namn utantill. Mitt intresse för stolar och möbler höll i sig men jag tänkte inte på det som en möjlig yrkesbana – man kan ju inte göra samma sak som sina föräldrar, tänkte jag. Så jag la bokstavligen boken på hyllan och påbörjade mina planerade ingenjörsstudier.

Efter ett år på ingenjörsprogrammet tog jag studieuppehåll och arbetade istället ett tag hemma i Smålandsstenar. Detta var precis under millennieskiftet och under den så kallade ”dot com-eran”. Jag började att intressera mig för ekonomin i allt som kretsade kring internet och kände inte längre för ingenjörsyrket. Istället för att plocka upp mina ingenjörsstudier började jag läsa ekonomi. Jag hade även träffat en tjej som jag blev tillsammans med under mitt studieuppehåll hemma i Smålandsstenar vars far ägde och drev Stolab. Jag tänkte inte mer på det, fortsatte plugga ekonomi och efter examen började jag jobba som revisor. När min flickvän Ida och hennes far Göran åkte till möbelmässan i Stockholm i februari hängde jag med någon dag och upplevde att jag tyckte det var väldigt roligt. Jag blev helt enkelt påmind om mitt intresse för stolar och möbler och trivdes i den kontexten.

År 2007 hade jag kommit till ett stadie i revisorsyrket där jag kände att jag inte ville avancera inom den branschen. Jag var 25 år och min vardag var att jag åkte till företag där folk blev rädda för mig. Det var inte den rollen jag ville ha och jag såg mig runt efter andra jobb. När jag plötsligt stod där med två olika jobberbjudanden som jag inte visste hur jag skulle välja mellan ringde jag min svärfar för att rådfråga honom. Han har alltid varit klok och strategisk och jag brukade vända mig till honom i såna här ärenden. I samtalet gav han mig både goda råd och ett tredje erbjudande – säljare på Stolab. Jag tyckte att hans erbjudande lät väldigt kul, och tackade slutligen ja till det. Jag började jobba på Stolab i maj år 2007 och ett år senare blev jag tillfrågad om jag ville bli VD. Det var absolut inget jag hade planerat och jag fick förankra det hemma och bland medarbetarna på Stolab innan jag kunde fatta mitt beslut. Den 1 september 2008 tillträdde jag som VD på Stolab, 29 år gammal. 

Martin med kolleger i Stolabs egen fabrik i Smålandsstenar. Foto Jesper Molin

Om du inte hade träffat Ida, vad hade du jobbat med i dag då?

-Då hade jag jobbat inom sportbranschen, antagligen som säljare. 

Vad är det som motiverar dig att driva Stolab?

-Jag brukar säga att det i alla fall inte är att tjäna ihop till en Lamborghini som ska stå på min parkeringsplats. Människorna däremot, de är det viktigaste Stolab har och en förutsättning för att jag ens ska känna motivation att driva företaget. Utan deras stöd hade jag inte kunnat göra mitt jobb.

Ett viktigt ansvar som jag har är att förvalta ett arv. Att göra det på bästa sätt är en stor motivator för mig. Jag vill att man i framtiden ska säga att Martins tid på Stolab var positiv. Stolab har ju på ett vis varit ett identiskt företag sedan starten 1907. Vi har gjort trämöbler med samma värdegrund i generationer. Samtidigt har företaget genomgått olika faser. De senaste 20 åren har Stolab gjort en stor resa och blivit ett starkt och genomtänkt varumärke. Vi har satt ord på företagets värdegrund och skapat kärnvärden som vi inte får gå utanför eller bortse ifrån. 

Hur ser du på svensk möbelindustri i framtiden? Hur är utvecklingen av konkurrenskraft i världen enligt dig?

-Just nu vill man att allt ska vara hantverksmässigt gjort, men det finns fortfarande en ambivalent stämning kring hantverket. Många klädföretag skulle till exempel inte kunna göra en reklam om att de har hantverksmässigt sydda kläder och visa en film av en fabriksarbetare i Bangladesh som sitter och syr. Det skulle ju snarare uppfattas som en dokumentation av orättvisa arbetsvillkor.

Jag är övertygad om att hantverket är viktigt men att det inte nödvändigtvis behöver betyda att något är gjort av en mänsklig hand. Förr i tiden gjordes mer för hand, även hos oss på Stolab, men det har av naturliga skäl försvunnit med tiden. Många av de fysiskt handpåläggande arbetsuppgifterna orsakade till exempel belastningsskador och andra besvär hos fabriksarbetare i hela Sverige. Ingen vill ju jobba på fabrik om det skadar ens kropp. Däremot vill folk arbeta med innovation och idéer. Av den anledningen tror jag att nyckeln till framgång i möbelbranschen är innovation inom produktionen, att kunna översätta hantverk till produktion. Det är viktigt att komma ihåg att det är essentiellt att kunna hantverket för att också kunna utveckla det. Man bör samtidigt se upp för billighetsfällan i sin innovation. Utveckling bör ske med integritet för att vara långsiktigt hållbar – även ekonomiskt. 

Om du fick förändra något inom möbelindustrin i världen – vad skulle det vara? 

-Att ingen ska arbeta på fabrik och må sämre när de går därifrån än när de kom. 

Vad skulle du vilja säga till Sveriges inredningsarkitekter? 

-Mycket prat om hållbarhet inom byggnation just nu. Men saknar den dialogen när det kommer till inredning. Ofta ser man stora projekt där jag tycker att kvalitén på inredningar är låg. Jag förstår att det är en fråga som arkitekten inte alltid kan styra, men tror det är viktigt att vara med hela vägen. Flytta pengar från bygget till inredningen. 

Relaterat