Den skoningslösa tystnaden

Arkitektbranschens hållbarhetsrapporter för 2020 visar på utveckling och utsläppen minskar. Prestationen befaras dock bero mer på förhindrad smittspridning än beslutsamt hållbarhetsarbete. Henrik Lindholm jämför branschens oförmögenhet att erkänna problemet med personlig tillfriskning.

Mars 2019 genomgick jag en akut öppen hjärtoperation för långt gången septisk Endokardit, en dödlig hjärtsjukdom med mycket hastigt förlopp. Infektionsvärdet i blodet var så högt att mätinstrumentet stannade vid CRP 260. Det kunde inte mäta högre. Jag sa hejdå till min familj. Ensam på sängen i nattmörkret åt jag en lasagne från 7eleven som varit värmd i mikrovågsugn. Min sista måltid. Jag kom på att jag kunde skriva mitt testamente på förpackningen, men jag hittade ingen penna. Med livet i behåll tillfrisknade jag på Östra sjukhuset i Göteborg. Jag var den sista patienten som någonsin bodde i rum nr.7 på infektionsavdelningen innan det revs och renoverades. Under åren som följde har jag vid sidan av fysisk träning också behövt rehabilitera mig från en nära döden-upplevelse. Jag har lärt mig tillräckligt mycket om rehabilitering under den här tiden, för att känna till grundpremissen för tillfrisknande – Det finns inga riktiga vägar ur en svår situation, innan en kan erkänna sig ha problem.

”Det går att dra många paralleller till ett psyke skakat av trauma och ett näringsliv med personlighetssyndrom på sin resa genom ”det gröna uppvaknandet”

Det går att dra många paralleller till ett psyke skakat av trauma och ett näringsliv med personlighetssyndrom på sin resa genom ”det gröna uppvaknandet”. Branscherna inom vilka vi som arkitekter är verksamma är långt ifrån fredade eskapismen som gör likheten så skoningslöst påtaglig. Vi dundrar ut på gatorna, i etern, med våra bästa jag målade på tunna papper som vi bär på våra ansikten och låtsas att allt är bra. Det är en maskerad och ur små klippta ögonhålor ser vi på emedan planetens livsuppehållande system rasar samman i domino. Det är ett skräckinjagande skådespel, mardrömslikt i sin tysthet.

Liksom i många andra branscher visar även arkitektbranschens hållbarhetsrapporter för 2020 på utveckling. I genomsnitt minskar arkitektkontorens utsläpp av växthusgaser sedan 2018 eller 2019, ibland med flera tiotals procentenheter. Resandet har minskat, energiförbrukningen har dalat och byggandet i trä har ökat samtidigt som återbruk får allt mer utrymme. Naturvårdsverket uppskattar att de globala utsläppen av växthusgaser minskat med 4-8 procent under pandemiåret 2020 jämfört med 2019. Men även om utvecklingen pekar på stora framsteg befaras dock prestationen bero mindre på ett beslutsamt hållbarhetsarbete från industri, marknad, politik och samhälle och mer på förhindrandet av smittspridning under Covid. Enligt Naturvårdsverket var många utsläppskategorier tillbaka på snarlika nivåer under slutet av 2020 som 2019, och vissa kategorier befanns till och med vara på högre värden än under samma period sedan ett kalenderår tidigare.

”Att fortsätta bygga på narrativet att vi inte har stora problem cementerar branschen som en social kontext där alla tvingas till aggressiva kraftmätningar istället för att närma sig våra utmaningar”

Att det händer saker inom vår bransch och att vi anstränger oss är enkelt att se, men det går inte heller att blunda för att vi måste göra otroligt mycket mer, och det är i det här andetaget som tystnaden sveper in. Vi pratar hellre om våra framgångar än om våra utmaningar och i den snedfördelningen av kommunicerade budskap låter sig en osann bild skina av en industri som inte står minst knädjupt i akuta bekymmer. Hur vi kommunicerar om vår förmåga att leverera på hållbarhetsmålen spelar roll – det är orden vi sprider som ska göra det klart för alla att vi behöver göra mer, inte lika mycket som igår. Att fortsätta bygga på narrativet att vi inte har stora problem cementerar branschen som en social kontext där alla tvingas till aggressiva kraftmätningar istället för att närma sig våra utmaningar. Först när vi överordnat allvaret av global ekosystemkollaps vår egen stolthet har vi uppbådat tillräckligt med respekt för utmaningen för att göra något åt den. När stoltheten är lagd åt sidan kan vi lossa maskerna från våra ansikten och börja anlägga de rehabiliterade personligheter vi behöver för att börja behandla våra problem som problem och inte som maskeradmaterial eller chans till marknadsföring. 

Henrik Lindholm

6 Jul 2021