Vi måste prata om skogen

Vi måste prata om skogen, sa jag till Martin Johansson, vd på Stolab.
– Ja, kanske det, gärna, svarade han.

Under förmiddagskaffet – som fick intas svart utan havremjölk because Smålandsstenar – berättade företagets vd Martin Johansson och Ulf Gustavsson som jobbar med försäljning passionerat om fabriken som legat på samma plats sedan starten strax före industrialismen. De visar svartvita foton och bjuder på frallor.

De berättar om viktiga milstolpar i historien, som hur ett litet sågverk växte från att producera träprodukter lokalt till att bli nationellt erkänt under efterindustrialismen. Hur mäktigt det kändes när det första platta paketet lämnade lastkajen på väg till USA, när produktionen anpassats för att serva hela världen på 1950–60-talet. Hur varumärket växte och under 2000-talet formades utifrån produktion i Smålandsstenar som dess usp.

Wow, tänkte jag. Episka grejer och sensationella berättelser. Jag levde mig in i varje epok och såg framför mig hur axlarna drogs bak lite mer och näsorna lyftes lite för varje vinst, bland både invånare i byn och medarbetare på Stolab. Men vad händer nu då, påminde min ifrågasättande hjärnhalva. Hur skapar man sådan sensation idag? Vad är nästa milstolpe för trämöbelföretaget?

Jag ser ett litet leende i Martins mungipa innan han möter min blick och säger: ”fråga mig om en månad”. Eller hur, tänker jag, och båda hjärnhalvorna sätter frenetiskt igång att jobba och bombardera stackarn med följdfrågor. Han berättar sansat och kontrollerat, definitivt utan att ge hela sanningen (jag känner på mig att något stort väntar):

– För det första måste vi se till att säkra jobben och överleva som bolag. Konkurrensen är stenhård idag, men bra tillverkade produkter med tydligt ursprung borde hålla i längden. Med det sagt har vi gjort ett riktigt bra år, möbelförsäljningen fortsätter att öka. Det finns med andra ord stor potential för utveckling just nu.

Diplomatiskt. Beundransvärt. Men också olidligt spännande. Frågorna kommer till mig snabbare än jag hinner formulera dem och plötsligt pratar vi om framtiden för massivträ – trädets ”oxfilé” som han kallar det. Men samtidigt: det råder råvaru- och materialbrist i hela landet. Det är väl inte hållbart att tro att man kan fortsätta som vanligt i all framtid?

– Massivträ är en lyxvara och kommer inte att vara något för alla i framtiden. Under pandemin har råvarupriset ökat, men det har å andra sidan alltid ökat. Skogen, med många andra råvaror, är under lupp nu och det handlar framför allt om att konsumtionen är hög. Men skogen är självsanerande på det sätt att om det är dåligt betalt slutar man att avverka, eller avverkar mindre.

Skogen ja, den måste vi prata om, säger jag. Martin tvekar inte utan bjuder upp och menar att det är ett spännande samtal. Han berättar att han gillar allt med skogen: vara i den, springa i den, göra saker av dem. Vi hinner snudda vid både ultrarunning och fler cyklar än vad som går att räkna på två händer, men det är en annan story. Det märks att Martins kunskap om skogen är djup och hans passion äkta, men han är också tydlig med att han inte tar part i frågan. Med en hållbarhetsdebatt som är så nyanserad att det är svårt att göra rätt, hur mycket man än försöker, har Martin och Stolab ändå hittat sitt sätt att motivera den skogsavverkning de bidrar till och kan därmed sova gott om natten.

– Vi jobbar enbart med ursprungsmärkt råvara, men visst finns det mer att göra för ekologisk hållbarhet. Den diskussionen och utvecklingen bevakar vi hela tiden. Realiteten är ändå att vi behöver en viss mängd nya möbler och kan vi producera dem så hållbara som möjligt har vi i alla fall gjort en god gärning, menar han.

Bevisen talar för att Stolabs koncept håller. Martin berättar att deras möbler sällan kommer ut på exempelvis Blocket och gör de det, är det till ett riktigt högt andrahandsvärde. Det talar för att människor älskar möblerna och lever med dem länge, något som Martin menar måste etableras starkare även i sammanhang som rör offentlig miljö. Återbruk föddes av bra produkter, påminner han.

– Inredningsarkitekterna har en viktig uppgift att se till att kunden köper kvalitativa produkter – om de måste köpa nytt – så att ett framtida återbruk blir möjligt. De behöver vara ambassadörer och pedagogiskt förklara varför en svenskproducerad stol i massivträ är bättre än en importerad i blandmaterial med en massa komponenter som inte går att reparera eller spåra.

Inget dåligt medskick. Och jag förlåter det där med havremjölken. Världen känns lite mindre i Smålandsstenar och det är alldeles underbart. Skogen, den fortsätter vi att prata om.