Radikalt och mänskligt på biennalen i Seoul 

Jag reste till Sydkorea. Jag hade hört talas om de enorma höghusområdena, städer som växer uppåt. I ett land där de flesta bor i städer, i stora höghuskomplex och omgivna av stål, glas och betong och enormt höga hus, blev det tydligt hur relevant årets arkitekturbiennal i Seoul är – med sitt tema Radically more human. Det inbegriper en träffande fråga: hur mänsklig kan arkitektur egentligen vara när nästan allt omkring oss byggs för effektivitet?

I Seoul är horisonten alltid fylld. Lägenhetskomplexen står som långa murar mot bergen som omger staden, stålfärgade, ordnade, oändliga. Mitt i denna stad, på en grön plats som tidigare var stängd för allmänheten, har biennalen tagit form – inte som en utställning att betrakta utan som en plats för samtal och gemensamma reflektioner.

Den 90 meter långa Humanize wall står som en vacker portal. Den är byggd av tusentals stålplattor, men det är orden på dem jag blir mest påverkad av. Korta meningar blandas med längre texter om vad som gör ett rum mänskligt: ljus, vila, tid, tystnad. Det var intressant att se människor gå nära, läsa, röra vid väggen.

“True sustainability also involves love. If people don’t love a place, it won’t be sustainable”, skriver biennalens generaldirektör, arkitekten Thomas Heatherwick, i katalogen – om sin vision för en mer känslomässig och mänsklig arkitektur. Jag tänker att Thomas Heatherwick vill något som är både enkelt och radikalt, att vi ska börja prata om byggnader som något vi faktiskt har känslor för.

Väggar för publikt liv

Runt omkring den långa stålväggen står 24 fristående fasadväggar, Walls of public life – vart och ett en slags prototyp på en del av ett byggnadsverk. De är skapade av arkitekter, konstnärer och hantverkare från hela världen, med olika idéer och sätt att interagera med människor i staden. Några i trä, andra i lera, stål eller tyg, och alla med stor uppfinningsrikedom, variation och nytänkande.

Jag fastnade särskilt för Kengo Kuma and associates vägg Kigumi, som återskapar den traditionella japanska tekniken Jigoku-gumi på ett modernt sätt. Träreglar binds samman utan spikar eller skruvar, i en väv som ger både skugga och ljus och som skapar känslan av att stå i en skog.

Busans färger och kontraster

Fem timmar söder om Seoul ligger hamnstaden Busan, Sydkoreas näst största stad, känd för sina branta sluttningar och närheten till havet. Mitt bland stadens många höghus ligger här Gamcheon cultural village. Den är motsatsen till glas och betong: låga hus i starka färger, gator som slingrar sig, människor som stannar upp och pratar. Det är ett ställe som känns byggt av händer, inte av maskiner.

Byn började byggas som ett enkelt bostadsområde för flyktingar efter Koreakriget på 1950-talet. Under 2000-talet växte den som ett kulturprojekt där konstnärer och invånare målade om husen och skapade ett myllrande, färgstarkt kvarter – idag en symbol för kreativitet och gemenskap mitt i Busans annars homogena stadsväv.

Kanske är det just det biennalen Radically more human handlar om: att hitta tillbaka till den där mänskliga närheten i hur vi bygger och hur vi lever. Sydkorea känns redo för det. Om något land kan göra städerna mer lekfulla och mindre tråkiga, så är det just detta land där människor redan älskar färg, humor och karaktär. Sydkoreaners vurm för gulliga figurer, maskotar och glada färger syns överallt: på skyltar, i kaféer, på tunnelbanan, och det sprider en oväntad värme i de annars så hårda stadsmiljöerna.

Kärlek som byggprincip

Jag tror att Thomas Heatherwick har rätt när han skriver att hållbarhet handlar om kärlek. Om vi inte älskar våra städer, varför skulle vi då ta hand om dem? Kanske är det just här, i kontrasterna mellan stål och färg, mellan murar och människor, som den verkligt mänskliga staden kan börja ta form.