Jag minns alla mina kontor och hur de brukade se ut – en kontorsråttas tankar om inredningsarkitektur

Okej, jag börjar med att lägga in en passus; jag är ingen inredningsarkitekt, men jag är en estet, känslig för färg och form och mönster, så pass mycket att jag går nästan en kilometer omväg till jobbet för att jag på just den vägen passerar vackrare hus, träd och fönster än på den andra (det är helt sant), och därmed slipper se de, i mitt tycke, fulare byggnaderna. Sa du snobb? Må så vara, men den snobbismen har faktiskt sin grund i forskning som klart och tydligt slår fast ”att design är ett strategiskt område för att förbättra människors liv, företagens konkurrenskraft, det offentligas förmåga att leverera rätt tjänster till medborgarna och inte minst, att utveckla verktyg och processer för att minska klimatpåverkan.” (Källa: Rapport från Svensk form och SVID, läs mer här). Nåväl.

Jag har hunnit jobbat på en hel del olika ställen genom åren, inte sällan på just kontor. Återkommande minns jag alla trista vita bord i lunchrummen, obekväma hårda stolar vars ljud skär i öronen när man drar ut dem, märkliga tavlor, starkt ljus genom olika fönster som inte går att värja sig från, noll möjlighet till att ta ett samtal i en mer avskärmad del, brist på gröna växter, mattor som gör rysliga ljud under skosulorna, eller inga mattor alls och således ett vidrigt gnisslande ljud när man rör sig i korridorerna.

Säkerligen har det ofta varit påkostad inredning ändå, vilket stärker min tes om att det är HUR man utformar en arbetsplats som är det viktiga; inte nödvändigtvis att det måste kosta skjortan med på pappret snordyra nya möbler som ingen ändå gillar eller förstår användningen av.

Faktum är att vi pratat inredningsarkitektur oftare än vad man kan tro i diverse lunchrum genom åren. ”Vilken obekväm stol!”, ”Vad är det här för en konstig vägg, jag blir yr i bollen”, ”Den här färgen var verkligen inte pigg”, ”det finns ju ingenstans att slå sig ner här” och så vidare och så vidare, har det låtit. Säkert både från mig och andra. Man konstaterar, sedan fyller på man kaffet och fortsätter sin arbetsdag vid det vita, eller i björk, höj- och sänkbara skrivbordet. Och det är väl inte så farligt, kan man tycka, men att vi pratar om det säger ju onekligen något om betydelsen den har och hur mycket det upptar våra tankar dagligdags. De flesta bryr sig faktiskt! Mer än vad man kan tro. Och det är något bra och djupt mänskligt i det.

Jag är övertygad (med forskning i ryggen som säger detsamma) att en inspirerande och trevlig miljö som förstår att plocka fram det bästa hos en medarbetare på en kommun eller myndighet, eller för all del en tidning-, radio eller tv-redaktion, är långt ifrån oviktig. Man bör förstå arbetsplatsen och vad de som arbetar där behöver. Alla diggar inte öppna exponerade kontorslandskap, exempelvis, men det är ofta svårt att undvika, inte minst inom exempelvis journalistiken.

Inredningsarktitekturen behöver inte vara spektakulär (men den får gärna vara det också!) , och att man bryr sig och har åsikter om hur något ser ut behöver heller inte betyda att man är en bortskämd nippertippa som absolut måste ha det på ett speciellt sätt där man sitter och knapprar på sin dator. Snarare handlar det nog om att fler arbetsplatser borde se värdet i att ta in en inredningsarkitekt som ser vilka olika behov som finns hos medarbetarna, hur de jobbar, och som faktiskt har koll på vad som främjar en god arbetsmiljö. Det i sig är en konst.

Och att värna det estetiska, det som vi alla trots allt upplever varje dag på arbetet, behöver få vara lite mer okej!

Jag minns i alla fall alla mina höj- och sänkbara skrivbord i vitt och björk och alla obekväma stolsitsar i lunchrummen och hur de gav mig träsmak i rumpan. En krönika på köpet blev det minsann också.