”De bästa konsthallarna har ingen utsikt”

Hiskelig betongkloss, ful som stryk eller fräckt modernistiskt nytänk – rösterna om Liljevalchs har sedan den nya byggnaden stod färdig varit många och stark kritik har väckts mot i synnerhet byggnadens utseende, skapad av Gert Wingårdh och konstnären Ingegerd Råman. Desto mindre har skrivits om den faktiska rumsupplevelsen innanför betongväggarna.

På nybyggda Liljevalchs+ möts besökaren av avskalade rum där endast ett fåtal material använts för att skapa en homogen helhet – en slags gemensam gestalt där det exteriöra och interiöra flyter ihop. Betongen är ett genomgående tema, och hela husets grund. Även material som läder, trä och metall är återkommande inslag i inredningen, som även består av återbrukat och tillvarataget material.

– Vi har konsekvent arbetat med material som är slittåliga och hållbara över tid, säger Sara Helder, inredningsarkitekt på Wingårdhs.

Ett exempel på just detta är utställningshallarnas sittbänkar som samtliga är snickrade av virke från Humlegårdens gamla almar som höggs ner 2014 då de drabbats av almsjukan.

– Almarna skulle åkt direkt till soptippen, men Mårten Castenfors (chef på Liljevalchs, reds anm) tog hand om stammarna, såg till att de kapades upp och förvarade materialet. Virket har nyttjats till de bänkar och konferensbord som vi ritat till konsthallen.

Även spillbitarna från almarna togs tillvara och kan studeras närmare för den som tar sig en fika, nämligen i cafébordens intarsia. Det första rummet du möter som besökare till Liljevalchs är just caféet. Ett långt, smalt rum där Liljevalchs befintliga putsfasad utgör caférummets fond. Allt är gjutet i betong direkt på plats, såväl kassa, entré som cafédisk.

Den rosa putsen som finns på väggarna inspirerade till att tydliggöra mötet mellan husen – där det gamla möter det nya. Rosafärgade spegelväggar möter den befintliga rosa putsen.

– Genom speglarna tripplas upplevelsen av rummets bredd och fondens värme sprider sig brett i rummet. Tittar vi in i speglarna, får vi en oändlighetsreflektion som fascinerar. Speglarna ger även extra liv och rörelse åt rummet då de speglar oss som sitter och rör oss där. Vår spegelbild flätas in i den rosa stämningen, menar Helder.

Ovanför cafégästerna svävar ett vågformat tygtak i vitt som skänker rummet ett mättat ljus.

Att man endast använt sig av ett fåtal material i byggandet av konsthallen förklaras med att fokus och koncentration på konst och konstupplevelser har styrt arbetet. Rummen är i rå betong med horisontella ytor i polerad betong, medan utställningsrummet högst upp i byggnaden har trägolv och vita väggar.

– I vandringen genom huset vill vi ge besökaren en fokuserad upplevelse av konsten, snarare än att bli påmind om världen utanför. De bästa konsthallarna har ingen utsikt.

Det sista rummet som gästerna passerar före utgången är butiken. Upplevelsen av butiken är enkel, likt den i utställningshallarna. Precis som tanken bakom utställningsrummen vill man här inte ta fokus från butikens produkter. Allt är specialritat för att få samma material och formkänsla rakt igenom.

För den som vill sitta ned en stund finns två långa läderhörnsoffor. Och för den som är bekant med den klassiska inredningen på välkända restaurangen ”Rolfs kök” i Stockholm kanske pelarborden ingjutna i golvet längs sofforna känns igen? Tanken är att några av mellanrummen kan fyllas med iläggsskivor för att skapa plats åt fler. Liksom allt annat är möblerna specialritade.

Hur har man arbetat med ljud- och ljusupplevelser i hallen?

– Upplevelsen av ljud och ljus är sakral snarare än att pricka av alla punkter enligt regelverk. Kassetter med absorption finns i alla undertak förutom i utställningshallarna med taklanterniner där himmelens ljus letar sig in. I dessa ytor har tanken varit att om rummen behöver olika typer av akustiska verk, anpassas rummen genom att hänga in textilier som dämpare, säger Sara Helder.