Hon vill förändra Domstolsverket arkitekturpolicy

Jenna Gillinger skrev sitt budskap direkt på väggen under vårutställningen på Konstfack: Att svenska domstolar tvingar offer, vittnen och åtalade att sitta i samma väntrum inför rättegången, ibland bara några centimeter från varandra. Att de i sin situation är utsatta och sårbara, med ett system som rycker på axlarna. “Låt oss kalla det vad det är, ett institutionellt svek”, hade hon skrivit med röda bokstäver på väggen.

I sitt examensarbete på masterutbildningen i Rumslig gestaltning på Konstfack adresserar Jenna Gillinger problemet. Till vårutställningen hade hon ritat och byggt en sittmöbel som skyddar brottsoffret från blickar, men samtidigt ger möjlighet att se ut. 

– Väntrummet är en plats där det sker verbala och handgripliga hot. Men det kan räcka med en blick för att någon ska känna sig hotad, och det kan återtraumatisera brottsoffret. Att tvinga ett offer att möta sin förövare innan de kliver in i rättssalen är inte rättvisa, det är trakasserier, säger Jenna Gillinger.

Hon presenterar i sitt examensarbete också förslag på hur domstolsbyggnader kan utformas för att skydda utsatta personer, och hur befintliga rum kan förändras och förbättras. Hon betonar vikten av separata ingångar för målsägande, tilltalade, publik och vittnen och hon föreslår rumsliga lösningar för att kunna undvika att bli sedd, möbler som ger en känsla av skydd och säkerhet och separata rum för vittnen.

Det är med egna upplevelser som brottsoffer hon tog sig an uppgiften. I examensarbetet ingår också en film där hon berättar om hur hon upplevde det rum där hon lämnade sitt vittnesmål, avskalat och med ett kallt ljus. 

– Jag minns hur jag tyckte att rummet förvrängdes. Senare har en psykolog berättat att det är vanligt att perceptionsförmågan förändras vid hög stress, och att en negativ utformning av rummet förstärker upplevelsen. Med den kunskap jag har i dag förstår jag att de här rummen kan utformas annorlunda för att vara mer läkande. Jag vill ta med mig den insikten för att hjälpa andra brottsoffer, säger hon.

Under sin research inför examensarbetet har hon läst EU:s direktiv om utformning av domstolsbyggnader från 2012. De förtydligar att medlemsstater ska se till att brottsoffer ska skyddas från visuell kontakt med åtalade, familj och publik under rättegången. Direktiven förespråkar att domstolsbyggnader ska utformas med separata väntrum och ingångar till rättsalen för brottsoffer och tilltalade. Jenna Gillinger säger att den svenska regeringen lägger mycket pengar på nya domstolsbyggnader, men att till exempel den nya tingsrätt som invigdes i Malmö 2023 inte tagit EU:s direktiv i beaktning. ”Att vittnen tvingas möta sin förövare redan innan de kliver in i rättssalen är inte rättvisa, det är trakasserier. Det är psykologiskt våld inbäddat i betong och vackert nordiskt trä”, skriver Jenna Gillinger i sitt examensarbete.

Jenna Gillinger säger att det finns samtalsrum i svenska domstolsbyggnader, där skyddade vittnen kan delta anonymt via länk under rättegången. Men hon beskriver rummen som trånga celler och att vittnena ändå behöver röra sig genom det offentliga väntrummet efter att ha avlagt sitt vittnesmål. 

Hon har också läst Domstolsverkets arkitekturpolicy och tycker att det saknas flera viktiga punkter och formuleringar om gestaltning för skydd i den.

– Policyn adresserar inte alls hur arkitektur och rumslig utformning kan påverka eller ge stöd i utsatta situationer, säger hon.

Som en del av sitt examensarbete har hon därför skrivit förslag till två formuleringar som hon tycker bör finnas med i Domstolsverkets arkitekturpolicy. Den ena handlar om rätten att kunna undvika kontakt mellan offer, vittnen och åtalade genom att separata ingångar och väntrum ska införas när nya rättssalar byggs eller byggs om. Den andra formuleringen handlar om att utformningen av dessa rum ska göras med professionell insikt om utsatthet och mental hälsa, och att särskild omsorg ska göras kring val av material, färger, ljussättning, akustik och rumslig planering. 

– Den rumsliga utformningen kommer ofta sist. Det sorgliga är att bristerna drabbar både brottsoffer, vittnen och den tilltalade. Jag vill lyfta vikten av utformningen av de här rummen, säger Jenna Gillinger.

Under arbetet har hon haft en tät dialog med Brottsofferjouren, en ideell organisation som ger stöd till brottsoffer, vittnen och anhöriga.

– De har länge försökt driva frågan och arbetar bland annat med scheman för att offer och förövare inte ska riskera att mötas i väntrummen. Men de upplever inte så stort gehör för sitt arbete eller för problemet, säger Jenna Gillinger.

Själv vill hon gärna fortsätta undersöka frågan om hur rumslig planering och gestaltning påverkar människor i utsatta situationer. Hon är i kontakt med Domstolsverket som vill ta del av hennes projekt. Dessutom har arkitektkontor bokat in henne att föreläsa.

– Inredningsarkitekter och arkitekter behöver lära sig mer om de här frågorna. Och våra policyer behöver skydda de mest utsatta. Jag hoppas att mitt arbete får ett genomslag, att både bransch, myndighet och allmänhet får upp ögonen för problemet.