Marie Dreiman om Pallasmaa och Det osynliga

Under rubriken Den tredje huden – inredningsarkitektur som ämne, arrangerade i våras Akademien för inredningsarkitektur en heldag på Konstakademien i Stockholm. Där föreläste bland andra den finske arkitekten och arkitekturteoretikern Juhani Pallasmaa under rubriken The Sensuality of Matter – Material Imagination, Hapticity and Time. Han har blanda annat skrivit The Eyes of the Skin*, en bok som blivit ikonisk bland många arkitekter.

Pallasmaa inleder med att referera till den franska filosofen Gaston Bachelard, som argumenterar för att våra upplevelser och associationer av material relaterar till de fyra elementen, till vilka vi har en existensiell relation. Bachelard gör också en distinktion mellan upplevelse av form och upplevelse av material, och menar att det senare har en förmåga att beröra oss djupare och mer genomgripande med minnen, associationer och känslor och han ger också beröringen, det haptiska, en viktigare roll än ögat i att uppleva miljöer.

Med exempel från modernismens pionjärer illustrerade sedan Pallasmaa hur just dessa kvalitéer bannlystes och egenskaper som immaterialitet, transparens och viktlöshet hyllades, och skapade ett ideal som överlevt in i vår tid. Som vitt. ”White is extremly moral” deklarerade Corbusier.” Och ”vitt och fräscht” som uppskattande synonymer hörs ofta som avgörande argument för att en miljö anses attraktiv i vår tid.

Det är inte svårt att hitta referenser och förväntningar på hur den nya moderna arkitekturen skulle fostra människorna. I synnerhet i Sverige med den sociala ingenjörskonsten där arkitekterna tilldelades en särskilt viktig roll. Lorten skulle bort och den sanitära aspekten var en viktig drivkraft för modernismen också som formideal. Rena linjer blev arkitekternas honnörsord, och det vill jag påstå fortfarande är giltigt för stora delar av arkitektkåren. Och gärna rakt.

Men vad var det för kvalitéer som sanerades bort? Pallasmaa lyfte fram upplevelsen av tid som en dimension som raderades. Material som inte åldras idealiserades, som glas, metall och nya släta material. Dels för att man eftersträvade det underhållsfria, ett argument som fungerar även idag men framför allt för att det representerade det ålderslösa och åtråvärda eviga tillståndet. Den fullkomliga lösningen som kan ersätta det gamla och slitna.

Tidens tand. Hur ofta planerar vi in den i våra miljöer? Perfektion som norm har blivit normalt. Material som får märken är en styggelse som man som arkitekt kan bli skadeståndsskyldig för. Så det blir laminatbordsskivor i stället för trä. Och imitationerna av trä blir mer och mer verklighetstrogna så ”ingen kan se skillnad numera”. Se ja, men att känna, räknas inte det? Strukturen som inte finns där. Värmen, ljudet, vikten. Associationen till träd. Går det verkligen lika bra med plast?

Då, nu och sedan. Pallasmaa resonerade intressant kring människans behov av att bli besvarad av de miljöer vi möter och vistas i. Miljöer med ett förflutet, ett nu och förväntningar på en framtid. Evighet om man så vill, men med helt andra värden än de modernismen idealiserar. Material med egna egenskaper, som tål patina och omsorgsfullt utformade rum som kan åldras, talar till oss, tar emot oss och vi blir själva närvarande i rummet och inför oss själva.

Pallasmaa lyfte också det perifera seendet, till skillnad från det fokuserade seendet, en platt bild på näthinnan. Vi upplever atmosfärer genom att ta in helheter och genom vår förmåga att uppleva miljöer med alla våra sinnen omedelbart. Det är en del av vår existens.

Hapticitet och det perifera seendet menar Pallasmaa utgör essensen av levd erfarenhet. Minnen av beröring av olika material talar till oss när vi återser dessa material och förmedlar en stark känsla som väcker personliga associationer. Och känslan infinner sig långt innan vi blir medvetna om vad vi ser.

Glaset fick ett särskilt utrymme i föreläsningen. Det material som mer än något annat kan symbolisera modernismens och även vår tids ideal av transparens. Människan som inte har något att dölja. Inga hemligheter. Allt tål att exponeras. Det blir en symbol för moralisk dygd.

Jag kan inte låta bli att associera till dagens norm med öppna miljöer och glasväggar på kontor. Att alltid vara sedd och inte kunna välja bort att se. Kan dessa miljöer bidra till att vi ofta tänker på oss själva utifrån, hur vi framstår, i stället för att tillåta oss att uppleva världen inifrån oss själva?

”Om en revolt är på gång så kommer den från våra fem sinnen”, var ett citat som Pallasmaa använde för att påpeka hur vår digitala och genomteknologiserade värld undertrycker våra sinnen på ett ohållbart sätt. I en värld som inte framträder fysiskt, där försvinner också människan. Våra kroppar upphör att vara giltiga. Det är inte hållbart. Vi vill ha mer än så.

Vill vi till och med tillbaka till naturen? Li Edelkoort påstår det och hon brukar ha rätt. Hon är en erkänd trendanalytiker från Holland som på Formex i augusti 2019, en mässa för inredningsdetaljhandeln, har skapat en utställning om vad vi längtar efter. Temat är Animism, en tanketradition som går tillbaka till förhistorisk tid och ser naturen som besjälad. Underteman som Feather, Pebbles, Waves och Seedpod för tankarna till de fyra elementen.

Kanske är det tid att prata om jord, vatten, luft och eld igen? Några pratar om Neurodesign, och Biophilic Design har seglat upp som ett värdesystem särskilt för utformning av arbetsplatser med kriterier för WELL-certifiering, kvalitéer med naturen som referens. Man känner igen parametrarna från forskning inom miljöpsykologi från 1970-talet och framåt. Kanske dags att damma av och tillämpa? Vitt, rakt och fräscht i all ära men det är sällan miljöer man minns.

Kan vi omprogrammera oss? I västerlandet hyllar vi det perfekta, konstgjorda, geometriska och gärna symmetriska som det sköna, medan i öst är det unika kvalitéer hos det imperfekta, det som uppstår i människans samspel med naturens material och egenskaper som värderas högst. Sånt som handen kan ”se”.

”Hur ska det kännas?” En enkel fråga, men med komplexa svar, som jag brukar ställa i inredningsprojektens tidiga skeden. Ibland kan den nästan väcka anstöt, verka flummig, men svaren brukar veckla ut sig till ett känslomässigt förbund med beställare och andra medverkande som bär genom projektet. Och det osynliga kan bli något vi kan prata om till och med på byggmöten. Den mest hårdnackade projektledare kan få något vekt i mungipan. För är det något som kan få oss att mjukna så är det våra sinnesupplevelser.

Reclaim the space and the body!