”Vi behöver skapa rum för olika kognitiva behov”

Vi ses på ett lugnt och tyst café med mjuka vinröda fåtöljer – eftersom vi redan före intervjun har konstaterat att vi båda är känsliga för stökiga ljudmiljöer.

– Men färgsättningen här är för enhetlig och dämpad för mig personligen. Jag föredrar ofta en mer stimulerande färgsättning, säger Annsofi Gråmunke när vi bryter upp från intervjun.

Då har hon berättat hur hon under sina masterstudier i Rumslig gestaltning på Konstfack undersökt hur design kan stödja olika behov av kognitiv och sensorisk reglering – hur människor hanterar och anpassar sig till varierande nivåer av sinnesintryck, energi samt olika krav på koncentration – men också hur behoven kan skilja sig mellan olika personlighetstyper och situationer.

– Vissa kan överstimuleras av enskilda eller sammansättningar av sinnesintryck, medan andra kan behöva extra stimuli för att aktiveras. Inom miljöpsykologin talar man om olika kognitiva profiler, förklarar Annsofi Gråmunke.

Själv har hon under livet insett att hon ofta föredrar lugnare miljöer vad gäller sinnesintryck vid tillfällen som kräver koncentration. När hennes barn fick svårt att vistas i skolan, något som bidragit till att hon fått pausa sina studier, började hon fundera mer på hur skolmiljöerna är utformade.

– Det har varit en extra motivation för att fördjupa mig i hur olika typer av rum påverkar oss och hur hjärnan fungerar, säger hon.

Som utbildad pedagog låg det henne nära till hands att fundera kring frågorna. Hon studerade tidigt på förberedande konstskolor och tog senare en kandidat i keramikkonst på HDK. Hon kompletterade med en pedagogexamen och arbetade som bildlärare under några år, men ville vidare för att hitta redskap för att förändra skolans rum.

När hon började läsa till inredningsarkitekt på Konstfack funderade hon på varför rummen i sig påverkade hennes koncentrationsförmåga.

– Jag kunde inte fokusera i den stora ritsalen och visste att jag inte var ensam om att behöva mer arbetsro. Men när jag föreslog att en av datasalarna skulle bli ett tyst rum möttes jag av ointresse från ansvariga, och en känsla av att det var jag som var avvikande. Det triggade mig att ta reda på mer om hur rum påverkar vår koncentration och våra energinivåer. Jag ville ta fram statistik, vetenskap och siffror.

I Konstfacks biblioteksmagasin hittade hon böcker i miljöpsykologi, ett område som hamnat allt mer i periferin, och hon läste bland annat hur psykologen Ingrid Gehl, gift med arkitekten Jan Gehl, förvånat hade konstaterat att arkitekter inte verkar bry sig om människor.

– Jag ser det som en helt grundläggande fråga att skapa rum som fungerar för alla, och då behöver vi kunskap om hur de påverkar oss. Det här betyder verkligen inte att jag inte bryr mig om estetiska frågor, men om vi inte utgår från hur människor och hjärnan fungerar, vad ska vi då utgå ifrån?

Under sitt studieuppehåll under masterstudierna tog hon arbete som bildlärare på en resursskola på högstadienivå. Under en kurs i arkitektur fick eleverna ta fram färgsättningsförslag till två rum med olika strategier för kognitiv och sensorisk reglering.  

– Ingen elev föreslog vita eller grå väggar och de flesta ansåg att den intensiva gula färgen på golvet var ett störningsmoment.

När hon återgick till sina masterstudier i Rumslig gestaltning på Konstfack valde hon att undersöka hur kulör, ljus och textur kan stödja eller belasta människor beroende på sensoriska behov och kognitiva förutsättningar.

Hon utgick från övningen på resursskolan, formade resultatet i tre spår och tolkade elevernas kulörval i tre fysiska modeller med två rum vardera. Under arbetet lade hon mycket tid på att blanda och måla färgprover och att studera hur färgerna förändrades i olika texturer och belysning. Hon kallar modellerna för ”rum för energireglering”.  

– Jag tror att vi behöver rum med olika karaktärer, både för att vara effektiva och för avslappning och energireglering, inte bara i form av exempelvis ett vilorum längst ner i korridoren.

Parallellt med masterstudierna läste hon miljöpsykologi på Lunds universitet och tog med sig två teoretiska modeller som verktyg.

– Inom forskningen talar man bland annat om hyper- och hypokänslighet för stimuli, alltså att människor har olika tolerans för och behov av sensorisk stimulans. Det påverkar hur vi upplever rum och miljöer och varför samma miljö kan upplevas som stödjande för en person men belastande för en annan.

Under masterstudierna var Annsofi Gråmunke också forskningsassistent till ljusdesignern Johanna Enger, som är forskare på Konstfack. 

– Hennes sätt att närma sig ljus, både som något mätbart och omätbart, var en stor inspiration för mig, säger Annsofi Gråmunke.

I övrigt tycker hon inte att man på Konstfack pratar om hur rum kan upplevas för olika människor.

– Under mina år på skolan har vi aldrig diskuterat hur vi kan skapa rum för olika kognitiva behov. För mig är det helt grundläggande frågor och den kunskapen behöver komma in i utbildningen.

Hon betonar att hennes masterarbete på Konstfack ingår i en konstnärlig examen, att mycket av arbetet är tolkningar som behöver testas och att den fysiska miljön samverkar med individuella faktorer. Ändå vill hon slå fast att rummens utformning kan påverka människors funktion genom ökad belastning på bland annat nervsystemet, något som i en skolmiljö kan visa sig som koncentrationssvårigheter, utåtagerande och trötthet.

– Vi ska förstås inte hoppa över det estetiska, men i stället för att först fråga oss hur rummet ska se ut bör vi fråga oss vilka mänskliga förutsättningar, energinivåer, stressprofiler och funktioner rummen ska svara mot.

Hon har sett att begreppet tillgänglig arkitektur ofta syftar på praktiska och tekniska krav, och betonar att inkluderande arkitektur handlar om ett holistiskt perspektiv.

– För att skapa funktionella miljöer är det lika viktigt att ta hänsyn till sensoriska, kognitiva och sociala behov som ljud, ljus, orienterbarhet, trygghet och möjligheten att återhämta sig.

Det här är frågor hon vill undersöka vidare, gärna inom forskning. Flera myndigheter hon kontaktat vittnar om bristande kunskap om den kognitiva funktionen av arkitektur och att det finns behov av mer forskning. Särskilt intresserad är hon av offentliga miljöer som skolor, arbetsplatser och vårdmiljöer.

– Jag vill se mig som en inredningsarkitekt som arbetar med inkluderande miljöer för olika kognitiva variationer.

Annsofi Gråmunke gick i våras upp med sitt masterarbete i Rumslig gestaltning vid Konstfack med arbetet Designing for Decompression, methods for inclusive interior architecture; regulating cognitive arousal through color, light, and texture in a neurodiverse school.