De skapade skulpturer i dialog med Lewerentz

När Jack Dalla Santa och Cristian Lind gick ner i källaren till fastigheten Grönlandet, ritat som Riksförsäkringsanstalten av Sigurd Lewerentz, riktade de sina blickar mot överbliven betong. Och när de tillsammans med en hantverkare började borra i betongkärnorna uppstod överraskande negativa former; betongrester formade som mjuka kuddar. Nu har de tagit fram ett nytt platsspecifikt verk som utgår från vad de hittade i byggnadens källare.

– Vi ville anta de utmaningar som materialet gav och skapa ett verk i gränslandet mellan skulptur och möbel, med en avsiktlig tvetydighet, säger möbelformgivaren Cristian Lind, när verket invigs under designdagarna Stockholm creative edition i början av februari.

När de startade företaget Contem var det med en idé om att bygga möbler av återbrukat material, och de började sin karriär med att gräva i byggsäckar. Sedan dess har duon utmärkt sig för formstarka trämöbler av material från rivningsplatser. I det nya platsspecifika konstverket har de spelat på motsättningen mellan material, och låter en trästruktur bära den till synes mjuka betongen. Det skapar en tvetydighet om hur materialen känns.

– Vi har också tagit intryck av att Lewerentz var så mycket på byggplatserna och arbetade nära hantverkarna. Att få rita ett platsspecifikt för den här byggnaden gjorde oss väldigt ödmjuka, säger arkitekten Jack Dalla Santa.

Sigurd Lewerentz ritade byggnaden som lokaler för Riksförsäkringsanstalten 1932. Idag är den byggnadsminnesförklarad och ägs av fastighetsbolaget Grönlandet, som hade beställt två platsanpassade konstverk som ska ingå i byggnadens permanenta konstsamling. Det andra nya verket är gjort av konstnären Ingrid Unsöld. När hon kom ner i källaren betraktade hon platsen som en arkeologisk utgrävning. Den tolkningen har präglat det färdiga verket där obearbetade betongdelar kombineras med nydrejade keramikobjekt. Unsöld inspirerades också av pelarna i Uppståndelsekapellet av Lewerentz och har undersökt klassiska kolonners proportioner i en serie av nya pelare.

– Det som överraskade mig var hur svårt det var att få resultatet att uppfattas som en pelare, och inte som en fyr, en piedestal eller bara en hög av objekt. Jag ändrade ordningen och proportionerna in i det sista, säger Ingrid Unsöld.

Samtidigt ville hon att pelarna skulle behålla känslan av en pågående process och spegla hennes eget arbetssätt, där hon ofta staplar objekt ovanpå varandra. Kontrasterna mellan den råa betongen och den glaserade keramiken var också en referens till byggnaden hon arbetade i, med sin hårda, strikta fasad och mer organiska inre, och till Lewerentz sätt att arbeta med kontraster mellan material.

– Ofta frågade jag mig vad Lewerentz själv skulle ha gjort. Ett svar är nog att han aldrig skulle ha gjort en pelare utan funktion, säger Ingrid Unsöld.