Kartotek av rumsliga uttryck i Venedig

För den som vill få nya idéer för utställningsformat erbjuder arkitekturbiennalen i Venedig ett gigantiskt kartotek av olika uttryck och rumsliga grepp. Men det är också en djungel, här trängs flera hundra utställare på de två stora huvudområdena och i lokaler på stan. Att nå fram med sitt budskap till den informationstyngda besökaren kräver ofta något i ögonfallande. Ett besök på biennalen i Venedig är också till stor del upp till oss betraktare – och beror på vad vi söker. Den som letar inspiration för att kommunicera idéer och rumsliga koncept i utställningar hittar många inspirerande scenografiska uttryck.

Huvudutställningen i Arsenalen följer temat formulerat av curatorn Carlo Ratti: Intelligens. Natural. Artificial. Collective. Han har velat samla utställare som kan ge nya insikter om hur vi kan anpassa oss till klimatförändringarna – genom lösningar som visar exempel på biologisk, artificiell och kollektiv intelligens. Utställningen har fått kritik bland annat för att gestalta hållbara lösningar som inte fungerar. Men det gör inte studien av utställningstekniker mindre intressant. Den är befriande gles på textinformation och siffror – även om uppgifter om upphovspersoner kunde varit tydligare. I stället drar utställningen in besökaren i en tropisk miljö, mörk och fuktig, med installationer som tycks växa – eller bokstavligen växer – mellan de tunga tegelväggarna och styr besökarnas rörelser.

Här finns bidraget av svenska Polymorf, som kombinerar digital produktion med hantverk i en struktur som tycks smälta samman med de gigantiska tegelpelarna i det nästan 1000 år gamla skeppsvarvet. En gigantisk blomma av papper, odlingar och böljande strukturer som får besökarna att sakta in och huka är andra uttryck.

I en tegelsal längre in ryms bidrag som visar intelligenta lösningar på klimatkrisen – och hur vi kan anpassa oss till ett förändrat klimat. Humanoida robotar visar hur människor kan använda artificiell teknik för att lösa utmaningarna – och robotarmar hur framtidens material kan produceras.

Stickat, vävt och andra textila hantverk återkommer som rumsligt formande element både i huvudutställningen och i de självständiga nationella paviljongerna. I Serbiens paviljong hänger sjok av vävda tyger från taken i former som förändras under biennalens sex månader. Ulltrådarna nystas långsamt upp av motorer som drivs av solpaneler och vid slutet av biennalen kommer installationen ha demonterats helt och hållet och trådarna återgått till de 125 garnnystan den skapades av. En tydligt gestaltad idé om cirkularitet och tid.

Årets biennal är också i övrigt ovanligt rumslig, taktil och sinnlig. Den bjuder in till att röra vid och dofta på materialen. Marockos paviljong badar i varm ockra, en färg från lokala material som används för byggstenar som står emot jordbävningar, kombinerat med ett centralt hologram som visar hur materialen formas av hantverkare på platsen. Här framträder kraften i gammal kunskap och traditionellt hantverk som en viktig del i lösningen av dagens utmaningar.

I Australiens paviljong uppmuntras besökarna att ta av sig skorna för att känna sanden på golvet i en installation med väggar av lera – och att ta på de utställda föremålen längs väggen. Föremålen är tillverkade av arkitekter från hela Australien, men på plats i Venedig och av organiska material från staden för att undvika transporter. Här kommer också doften in som en del av den rumsliga upplevelsen – från tepåsar, bivax, gips och träflis i de skulpturala objekten.

Flera av de nationella utställningarna är placerade i lokaler på stan. Som Pakistans utställning, där bitar av råsalt i viktskålar långsamt löses upp av Venedigs fukt. Det enkla formatet förmedlar budskapet rakt och tydligt; att länder som bidrar minst till klimatförändringarna ofta är de som drabbas hårdast.

Att utgå från befintliga material och strukturer är också ett återkommande tema. Spanien lyfter forskning inriktad på att minska koldioxidutsläppen i byggbranschen och visar exempel där lokala material använts för att restaurera eller bygga nytt. Här gör den fysiska och detaljerade modellen comeback, tydliga objekt placerade i hängande fat från taken – medan text och bild ger kunskap om genomförda projekt.

I Danmarks paviljong är renoveringen av byggnaden en del av utställningen, gestaltad som en arkeologisk utgrävning med fynden presenterade på bord och i montrar – ett tydligt sätt att påvisa potentialen av återbruk av befintliga material vid renovering. Även Schweiz paviljong väcker tankar om att lösa nya behov genom enkla tillägg i det vi redan har. En lätt trästruktur med skevt placerade träväggar och böjda limträbalkar med böljande textiler är inställd i den tunga stenbyggnaden, där samspelet mellan strukturerna ger nya rum och rörelser.

Att se hela arkitekturbiennalen i Venedig är en utmaning, sidoevents och utställningar pågår också över hela staden, och varje promenad genom Giardini eller Arsenalen ger nya intryck och tankar. Mitt i Arsenalen finns guldlejon-prisade utställningen Heatwave av Bahrain. Ett rum fyllt av sandsäckar med ett kylande tak är en lösning för att hantera stigande temperaturer, särskilt på platser för några av de mest utsatta; byggnadsarbetarna. Här landar många besökare under biennalen för att vila och smälta sina intryck – i en utställning som också visar på ett återkommande tema: Hur arkitektur kan fungera som ett rumsligt kitt och skapa social rättvisa.