Att förändra en hel bransch

Ingen, nä ingen kan trolla åt mig, sjunger Ane Brun. Tråkiga vardag, jag struntar i dig, fortsätter hon. Och så höll även jag på att fortsätta, sen satte jag foten i Fredrik Paulsens Fun Fair och designveckan var räddad. Ja, tamejfan hela branschen. Nu kör vi.

Jag befinner mig åter på Stockholm Furniture Fair och åter vid tangenterna. Som jag saknat att skriva. Att tänka. Ifrågasätta. Och diskutera. Så vad har hänt i designvärlden, undrar jag, när jag vandrar gångar upp och ned, pratar med utställare, lyssnar på seminarier och träffar gamla och nya bekanta.

Det blir ganska snart obekvämt uppenbart att det är samma mässa som alltid. Samma utställare, samma röster… mycket verkar vara sig likt. Stora namn, välkända ansikten och specialinbjudna hedersgäster som pratar om… sig själva. Ställer ut en ”abstraktion av sin studio”. Tillåts göra det. Varför då? Så mycket har jag i alla fall hängt med att en eller flera personers ego eller livshistoria inte har, eller bör ha, så mycket med design att göra. Det finns större, viktigare perspektiv nu. Typ att överleva på den enda planeten vi har. Men, vem är jag att döma ut Doshi Levien, framgångsrika och superduktiga designers. Jag går på deras Design Talk – vill att min bild ska raseras, dras i stycken. Vill bli motbevisad. Det händer inte. ”Vi börjar alltid med carte blanche” säger en av dem. ”Beställare låter oss göra vad vi vill” säger den andra. Kul för er, tänker jag. Men också att väldigt få designers som utbildas eller är nyaktiva idag kommer ha (eller ens vilja ha?) de tillsynes ansvarslösa riktlinjerna. Syftet med design kan inte längre vara att skapa möbler, inredning eller prylar för sakens skull. Eller varumärket. Eller sortimentet. Vi konsumenter drillas stenhårt i att ändra våra konsumtionsvanor och beteenden för att spara lite jord till kommande generationer. Vilket ansvar tar möbelproducenter, egentligen, frågar jag mig där och då.

Tråkiga vardag, jag struntar i dig, sjunger Ane Brun när Alfons ser igenom trollkarlens trick och världen faller sönder lite. Kan ingen trolla för mig, fortsätter hon. Och så känner jag, när allt är som vanligt hela tiden. Sen stiger jag in i Fredrik Paulsens Fun Fair. En ordlek som inte gick nån förbi, antar jag. Hoppas jag?

Jag satt med Fredrik på hans torg en stund, snackade om livet typ. Det va vackert. Vi pratade båda en del om oss själva – guilty – men fan, där och då insåg jag att designvärlden absolut har förändrats under tiden jag spenderat i gruvan. I samtal med Fredrik inser jag att design är och tillåts vara mycket mer nu än för bara några år sedan. Det kan i alla fall upplevas på fler sätt än det jag länge betraktat som normen. Stockholm Furniture & Light Fair gjorde en smart grej att låta Paulsen agera parallellt med Doshi Levien. Kanske insåg mässan inte det själva, eller underskattar jag dem, men hedersgästerna visade liksom med bravur på design på ett sätt som vi känt det i decennium nu: smart, stiligt, proffsigt, kontrollerat… Medan Fredrik Paulsen visade på design som vi behöver betrakta det framåt: emotionellt, inbjudande, ifrågasättande, livsbejakande, annorlunda, orosfritt…  Den förra erbjud en utestängande struktur där man som betraktare varken ville stanna eller kände något, medan den senare skapat en plats man drogs till om och om igen, där människor av alla åldrar, bakgrunder och livsuppfattningar uppenbarligen älskade att hänga.

Nyckeln är en kompromisslöshet som Fredrik beskriver. Han har aldrig böjt sig eller förhandlat bort sin inställning eller övertygelse. På college i London fick han utveckla och lära sig försvara det där egna den hårda vägen. Lite av en klassiker: lär dig reglerna för att kunna bryta dem, säger vi i mun på varandra. Men Fredriks regler är förhållandevis enkla, han designar framförallt för att människor ska bli glada.

De människor som man tydligt kunde se trivas i Fredriks ”Roliga mässa” kanske inte insåg det själva, varför de drogs dit, men jag kan avslöja det: Design och arkitektur som är kravlös och får en att känna glädje (något?) är den enda långsiktigt hållbara.

Idag dräller priserna in för Fredrik, vilket skulle kunna läsas som att han är del av etablissemanget. Och faktiskt, får man frågan att göra möbelmässans designbar är man nog det. Frågar man honom själv, kan jag tänka att svaret skulle vara ett annat. Jag frågade inte. Tyckte inte det va viktigt. Precis som priserna. Det enda de betyder, menar Fredrik, är att bekräfta att han gjort rätt val att följa sin egen bana.

En möbelmässa kommer alltid att krylla av ointressanta stories. Men faktiskt, i år, blev cynikern i mig motbevisad och jag såg ljuset. Inte slutet, alltså, utan hoppet. Genom att kompromisslöst göra sin grej, utan att behöva prata om det eller skriva ut det, har Fredrik Paulson bidragit till att förändra en hel bransch. Vi har en ny standard nu. Ett nytt normalläge.