Vad hände på möbelriksdagen?

En bransch under press och en hållbarhetsomställning som går trögt. Torsten Hild reflekterar över Möbelriksdagen och slår fast att det saknades spänst (och en smula självinsikt) i samtalen och motivationen att förändra verksamheten tycktes lysa med sin frånvaro.

Möbelriksdagen 2022 hölls 10-11 mars i Vaggeryds kommun och samlade representanter från möbel- och inredningsbranschens värdekedja. Allt från materialleverantörer, legotillverkare, möbelproducenter, offentlig sektor och designer hade sökt sig till de natursköna omgivningarna kring Hooks Herrgård. Under ett par dagar hölls det föredrag, gjordes studiebesök och umgicks mellan programpunkterna planerade av Interior Cluster Sweden.

Stämningen var familjär och välkomnande som det gärna blir i en grupp där alla känner till varandra, även om de inte träffas så ofta. Att det är en bransch under press framgick ändå med all tydlighet. Lönsamheten är svag, marknaden statisk, hållbarhetsomställningen går trögt och konkurrensen från importerade produkter är hård.

”Dock saknades spänsten i samtalen. Kommentarerna var de vi redan har hört i många år, och som tenderar att klinga tomt efter ett antal upprepningar.”

Årets program innehöll ett blandat innehåll med inslag om bland annat det ekonomiska läget, offentlig upphandling, hållbarhetsomställningen och utvecklingsfrågor. Det var relevanta och initierade programpunkter med engagerade talare. Då och då hettade det till i diskussionerna och publiken visade att de var intresserade och närvarande.

Dock saknades spänsten i samtalen. Kommentarerna var de vi redan har hört i många år, och som tenderar att klinga tomt efter ett antal upprepningar. De var mest inriktade på att försvara den egna positionen. Intresset och motivationen till att förändra och utveckla sin verksamhet tycktes låg bland deltagarna. Den allmänna slutsatsen var att det alltid är någon annan som skall ändra på sig. Det var fel på de offentliga uppköparnas kunskap och syn på upphandling av möbler och inredning.

Det var fel på lagstiftningen och byråkraterna som styr LOU. Det var fel på omvärlden som stör produktionen och de vardagliga praktiska sysslorna. Självkritiken och självinsikten lyste med sin frånvaro och det kom aldrig till samtal som flyttade positionerna framåt. Det i sig är bekymmersamt för en bransch som är i stort behov av förändring och vitalisering. Förhoppningen om att kunna leva på gamla lagrar var uppenbar, men frågan om det verkligen är så att branschen inte behöver ändra på sig och att det är världen det är fel på.