Möt Tekla Evelina Severin

Namn: Tekla Evelina Severin
Yrke: Fotograf, set-designer, kolorist och inredningsarkitekt i eget företag
Drömresmål: Många. Men bland annat Japan

Vilken är din yrkesroll?

– Jag har inte en tydlig yrkesroll utan många. Jag är i botten inredningsarkitekt men jobbar idag mest som fotograf och multidisciplinär designer med blandade kreativa uppdrag. Mina uppdrag varierar mellan stilleben för reklam, utställningsgestaltningar, mindre inredningsuppdrag och olika typer av ”content” för t.ex. Instagramsamarbeten. Jag kallar mig även för kolorist eftersom färg är utgångspunkten för allt jag gör – oavsett media.

Hur skulle du beskriva din relation till färg? 

– Mångdimensionell och komplex. En konkret anledning tror jag är rent geografisk; att jag bor och har vuxit upp i Sverige som är mörkt halva året och som inte har jättestarka färger – vilket också speglas i den typiskt svala skandinaviska stilen. Hade jag bott i t.ex. soliga Spanien eller L.A. hade jag antagligen istället tyckt det skandinaviska varit exotiskt och inte alls haft samma behov att söka upp färg eller på samma sätt tyckt att färg varit intressant att skildra.

– På ett djupare och mer personligt plan, både psykologiskt och fysiologiskt tror jag min relation till färg bottnar i två saker; mitt kontrollbehov och min dåliga syn. Jag använder färg för att förtydliga och kartlägga min omgivning, egentligen på samma sätt som man använder färg (gult och rött) på till exempel varningsskyltar eller som man använder olika färger på olika tunnelbanelinjer för att skilja dem åt och göra dem lättare att följa på en karta. Och hade jag inte haft så pass dålig syn tror jag inte heller det hade vart lika viktigt för mig att fånga och avbilda vad jag faktiskt ser. Det hade liksom inte vart lika dyrbart.

Vad är det med färgen rosa som gör att du använder den mest av alla färger?

– Den har helt enkelt nått förföriskt och lekfullt över sig. Den är också historiskt sett så laddad, förknippad med allt från kitsch till flickighet och har heller aldrig riktigt varit accepterad som seriös aktör i finrummet vilket ger den ytterligare en dimension. (Även om det verkligen har förändrats och rosa har varit omåttligt populär i just inredningsbranschen de senaste 10 åren…)

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?

– Den finns faktiskt inte, alla dagar och veckor är helt olika då mina uppdrag är relativt korta och vitt skilda. Jag har till exempel nyss varit på Mauritius i två och en halv vecka för att fotografera ett designhotell. Ibland är jag någonstans i några veckor i streck och fotograferar, eller hos ett produktionsbolag i några dagar och jobbar som set-designer och nästa vecka kan vara olika dag för dag; uppdelad mellan redigering, intervjuer, möten, influencer-samarbeten m.m.

Hur skulle du beskriva ditt val av yrke och din väg dit? Vilka val har du gjort på vägen och hur ser du på dessa val i dag?

– Att byta yrkesbana och bli fotograf har verkligen skett i babysteps och jag har inte alltid själv vetat vart nästa steg skulle ta mig. Förutom en baskurs i analogt fotografi i gymnasiet har jag egentligen ingen utbildning inom fotografi rent tekniskt. Trots att jag märkte redan då att jag var nästan besatt av att fotografera och framkalla i labbet tänkte jag då att fotograf inte var något man riktigt kunde jobba som. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där kreativa yrken var något man bara kunde drömma om.

– Jag hade år av ströjobb/flytta till Stockholm och annat och utbildade mig sedan istället till inredningsarkitekt vid Konstfack. Efter att ha varit anställd som just inredningsarkitekt i fem år upplevde jag att mitt Instagramkonto hade vuxit till en plattform för min specifika fotostil och jag började få förfrågningar om riktiga fotouppdrag. Jag minskade då omfattningen av min anställning till 80 procent och ägnade resterande tid åt att börja jobba som professionell fotograf i någon mån, learning by doing. I samband med att jag fick fler och större uppdrag fasade jag ut mig själv ur min anställning steg för steg och såhär i efterhand känns det som att allt detta på ett sätt hände utan att jag riktigt valde vart jag själv var på väg. Just på grund av osäkerheten i den mark jag bröt i den begynnande, laborativa fasen var det skönt att ha en trygg anställning i ryggen.

Vad gör din inredningsarkitektkompetens med ditt fotografi? Och vice versa?

– Foto är inte arkitektur och arkitektur är inte foto. När jag först började fotografera arkitektur kände jag omedelbart att det var så mycket friare än att rita arkitektur. I den tvådimensionella bilden behövde jag inte se till att alla volymer praktiskt funkade med varandra, utan bara fokusera på att skapa min tolkning av en helhet. Å andra sidan är ju det också nackdelen med fotografi; det kan ju heller aldrig beskriva arkitektur helt fullständigt, komplexiteten eller premisserna bakom…

– Men om jag aldrig hade jobbat som inredningsarkitekt hade jag aldrig fotograferat linjer, vinklar och vyer såsom jag gör idag… vad jag hade fotograferat istället lämnar jag osagt men det hade tveklöst varit något helt annat. Jag jobbar fortfarande med rumsligheter emellanåt, men då på ett mycket friare och mer konceptuellt sätt än tidigare. Men hade jag inte kunnat ”formen” hade jag heller inte kunnat jobba såsom jag gör idag, det ena ger det andra osv.

Har du något drömuppdrag som du ännu inte fått göra, eller har du kanske gjort det? Eller både och?

– Att fota Muralla Roja i Calpe, Spanien var för mig länge bara en dröm. När tidskriften RUM för 2 år sedan efterfrågade ett fotoreportage och i princip gav mig fria händer tog jag tillfället i akt att förverkliga min dröm. Det var helt fantastiskt att gå omkring i dessa labyrinter av form och färg, men på samma gång nästan stressande. Jag var där i 6 dagar men hade lugnt kunnat stanna en månad och ständigt hittat nya vinklar och motiv. Muralla roja är ett bra exempel på foto vs; tre-dimensionell verklighet. Jag trodde jag hade sett allt av byggnaden innan jag kom dit men så var det inte alls, den var så otroligt mycket mer.

– Ett annat, mindre uppdrag som under arbetsgången utvecklades till ett rätt fantastiskt uppdrag var att jobba för Ikea communications och göra creative direction för dem. Jag trodde jag skulle bli smått galen bara av att bo isolerad i Älmhult i nån vecka. Men jag blev motbevisad. Det var ett av de mest kreativa jobb som jag haft som dessutom var välorganiserat och med ett genomtänkt arbetssätt och enorma möjligheter och resurser att förverkliga alla idéer jag hade. Det var också helt fantastiskt att bo med skog och vatten runt ena hörnet och ett världsledande företags huvudkontor runt det andra. Kanske som Sveriges svar på Silicon Valley tänker jag…?!

– Ett annat drömuppdrag var att jag fick göra en fri visuell tolkning, som set designer och fotograf, på en av Muutos mest ikoniska produkter; kroken Dot.

– Framöver så jobbar jag och tre kolleger hårt med en start up som kommer att handla om just färg. Förhoppningsvis lanseras detta under nästa år, stayed tuned! Och om jag ska nämna några drömdestinationer (utav många, många) som jag gärna skulle vilja se och fotografera så står Japan och Mexiko högt upp på listan. Jag har heller inte varit i Paris, faktiskt!

I en annan intervju med dig stod det att du har träffat en ”själsfrände” genom Instagram? Vem är detta och hur hände det?

– Hon heter Sarah, arbetar som stylist och kreatör och bor i Portland. Jag använder själv Instagram ibland för att nätverka, få tips när jag är ute och reser och Sarah gjorde likadant när hon besökte Stockholm för fem år sedan. Som tur var. Vi fick kontakt via appen och möttes upp och hängde en hel dag då och sedan dess har vi varit nära vänner. Det var verkligen en häftig känsla att träffa någon som vuxit upp på andra sidan av ett världshav men vars erfarenheter och uppfattningar om världen är så otroligt lika mina egna. Och vi har himla kul ihop. Vi ses när vi kan men det är ju rätt långt emellan, så det blir kanske en gång varje eller vartannat år men vi skypar så ofta vi kan även om det också kan vara svårt att få till med olika scheman och tidszoner.

Känner du dig aldrig ensam i ditt arbete?

– Jo det gör jag. Jag reser ju ofta till vackra, spektakulära platser för mina jobb och då känns det lite ledsamt och ensamt att inte kunna dela de upplevelserna med någon. Men man kan ju inte få allt.