Martin Ljungdahl Eriksson om att stoppa buller med ljud

Berätta om Sound Bubble och samarbetet med Edsbyn?

– My Sound Space är ett forskningsprojekt med syfte att utveckla ett digitalt ljudmiljösystem som genererar en lokal personlig ljudmiljö som anpassar sig till omgivningen. Systemet låter användaren ställa in och justera ljudmiljön beroende på situation och vilka arbetsuppgifter som ska utföras. Det gör det möjligt att skapa en mer personlig ljudmiljö anpassad efter användarens egna behov. Jag är anställd av Edsbyn som finansierar forskningsprojektet, dels för att bidra till kunskapsutveckling om ljudproblematiken på arbetsplatsen och dels för att utveckla nya potentiella angreppssätt och åtgärder för att skapa en bättre arbetsmiljö.

Före Sound Bubble jobbade du med ljud på liknande vis. Vad är det som motiverar dig att skapa och testa med ljud som du gör?

– Allting började med att jag ville göra techno. Och i samband med att jag blev tvungen att sätta mig in i hur jag skulle skapa musiken intresserade jag mig mer och mer för vad ljud faktiskt är och insåg hur mycket vi bara antar om ljud. Om vi hade behandlat det visuella som vi behandlar ljud så hade alla rum varit gråa och gjorda av betong. Inom arkitekturen har ljud behandlats som någonting som ska reduceras i så stor utsträckning som möjligt. Jag har upptäckt denna lucka i kunskap och tillvägagångssätt och det är väldigt motiverande att få forska med helt nya infallsvinklar i ett så oexploaterat ämne. För mig finns så mycket att upptäcka och att påverka.

Du arbetar också med utveckling av projektet My Sound Space. Vad är det?

– Det jag gör nu är en utveckling av teknologin och idéerna om att skapa en egen ljudbubbla som ett osynligt rum i rummet. Utvecklingsprojektet kallas alltså för My Sound Space och är ett samarbete mellan flera universitet och forskare. Jag och Lena Pareto (docent i informatik) jobbar på Högskolan Väst, Ricardo Atienza Badel (doktor i arkitektur) arbetar på Konstfack och Kjetil Falkenberg Hansen (docent i sound and music computing) arbetar på KTH. Tillsammans utvecklar vi något vi tror kan vara till stor hjälp i exempelvis öppna kontorslandskap.

Dessa öppna arbetsplatser fyller många funktioner kring spontana möten och flexibla arbetssätt men har också ställt till med problem. Ofta har de öppna arbetsmiljöerna utformats för att vara så bullerdämpande som möjligt. Det som istället händer är att vi hör andra människors konversationer tydligt vilket kan vara ett större koncentrationsproblem än bullret vi reducerat bort.

Hur kommer det sig?

– Det beror bland annat på att hörseln är ett av kroppens varningssystem och ett system som är programmerat att vara uppmärksamt på t.ex. en röst i vår närhet som talar till oss. Det vi i forskningsteamet försöker göra, istället för att säga att de anställda ska stänga ute allt ljud genom till exempel öronproppar eller hörlurar, är att skapa individuella rum i rummet med behagligt ljud för den specifika individen. Detta behagliga ljud, eller brus, fungerar neutraliserande för vårt varningssystem och vi får lättare att koncentrera oss. Eller det är i alla fall vår teori.

Så varför dessa oidentifierbara ljudloopar och inte musik?

– Musik är jättebra för liknande syften, men inte i de situationer vi undersöker. Jag skulle säga att vi oftare använder oss av musik än lyssnar på musik i dag, precis som vi använder oss av de ljud vi skapar för My Sound Space. Dock skulle musik och melodiska toner och rytmer inte fylla den funktion vi önskar i detta projekt. Att använda musik i My Sound Space skulle riskera att skapa för mycket personliga och känslomässiga associationer för testpersonerna. Det vi i vardagligt tal kallar för musiksmak skulle spela stor roll i utslaget, vilket naturligtvis inte är önskvärt. De ljud vi vill skapa, och som vi testar, vill vi egentligen inte att någon aktivt ska lyssna till, utan bara passivt höra.

Hur skulle du säga att ett industrikopplat projekt skiljer sig mot ett som sker endast inom akademin?

– Akademin och industrin har framförallt helt olika sätt att se på tid och på hur länge det är rimligt att vänta på ett resultat. Att stå med en fot i varje perspektiv är väldigt bra. Genom kopplingen till industrin får jag konkreta verktyg och möjlighet att testa mina teorier i verkligheten relativt snabbt. På så vis kan jag effektivt samla in empiriska data. Akademin ser till att hålla mig på rätt bana och att tänka efter, ofta. Kombinationen av de olika perspektiven ger mig dessutom ett multikompetent team som ger projektet fantastiska möjligheter.

Var ser du My Sound Space om fem respektive tio år?

– Inom den tidsramen önskar jag att den typen av teknologi och idé som My Sound Space bygger på är utvecklad till flera olika produkter och att dessa är integrerade på flera arbetsplatser i världen. Vi önskar också att framtidens produkter kan reagera på t.ex. sin användares puls och sedan spela ljud därefter. Det till skillnad från i dag då användaren själv väljer ett ljud som därefter är konstant. Jag tror på ljudet som en framtidens produktkatalysator. Ljudet är ju en allmän egendom, men just därför blir det också intressant att se hur vi kan kontrollera ljud. Hur integrerade med teknologi som styr ljud kommer människan vara?

Martin Ljungdahl Eriksson är industridoktorand inom informatik, med inriktning arbetsintegrerat lärande vid Högskolan i Väst. Han forskar kring möjligheterna att använda ljud som funktionella designelement för det samtida kontoret. Möbeln Sound Bubble visades första gången på Stockholm Furniture Fair 2018.