Neri och Hu och besvikelse

◊ Text Amanda Ostwald  ◊ Foto Julia Groth

Vi möter Lyndon Neri och Rosanna Hu i en ljudisolerad glasmonter precis bredvid deras designinstallation ”The Unfoldning Village”. De blickar ut mot sitt stora, svarta och stiliserade hus och frågar om vi tror att det är Sveriges socialistiska statsskick som är anledningen till att deras verk är så dåligt byggt. 

När Skandinaviens största mässa för möbeldesign och inredningsarkitektur slår upp sina portar står arkitektduon Neri & Hu som årets hedersgäster. Deras huvudsakliga uppdrag på mässan är att designa den så kallade entréinstallationen. Detta år består den av 6 kilometer trävirke som i sin konstruktion slingrar sig som en orm, fram och tillbaka över en rektangulär yta på stengolvet. Enligt arkitektduon är det en stilisering av den klassiska, kinesiska byn där människor bor i sammanflätade hus och träffas i gränderna och skvallrar. Och det är just det sammanfogande skvallret som de menar går förlorat i de snabbväxande och ofta artificiella städerna som växer fram runtom i deras hemland. 

De beskriver utvecklingen i Shanghai och övriga Kina som destruktiv. Starka kommersiella krafter river gamla kvarter och bygger upp nya. De har själva, med en månads förvarning, blivit vräkta från sitt huvudkontor i en äldre del av Shanghai och de driver starkt en tes om att där de äldre byggnaderna rivs förvinner också liv och historia. De hävdar samtidigt att de nya, anonyma städerna som växer fram i hög takt inte är en plattform för samma liv att spira. När de får frågan om varför de tror att historia inte kan skapas och liv inte kan finnas i Kinas nyproducerade städer ger de främst två svar. Rosanna förklarar att tidens linjära utfall hjälper dem att förstå vad det är de upplever.

– Vi kan se till begreppet nostalgi i denna fråga. Kritiken mot nostalgi är bekant, vi vill inte vara överdrivet nostalgiska och bara längta efter det förflutna, för det förflutna kommer aldrig att komma tillbaka eller hjälpa oss att färdas mot framtiden. Men det finns också en annan syn på det förflutna som vi har fokuserat på i detta fall. Den är baserad på en bok av Svetlana Boym som handlar om begreppet reflekterande nostalgi, istället för restorativ nostalgi. Reflekterande nostalgi tar vissa essentiella aspekter av det förflutna som med en personlig tolkning blir till god design för framtiden. Jag tror att när vi talar om längtan efter livet som har passerat i de historiska städerna så talar vi om de där speciella aspekterna av den del av historien som vi känner hade betydelse. Den kulturella och sociala betydelsen går förlorad i dessa nya städer som nu byggs, och det är denna betydelse som vi vill återskapa och ge en framtid. Självklart har nya torg och byggnader liv. Vi ämnar rikta kritik mot det rådande tillståndet i Kina för att det skapar problem för de nya urbana miljöerna som ska vara till för mänskligheten.

Rosanna tystnar och Lyndon tar till orda och förklarar att den specifika intervjun då Rosanna hade uttalat sig om att de äldre delarna av städer är ”där liv är och där historia skapas” handlade om människans speciella relation till tid.

– Tid tillåter ett samhälle att växa, tid tillåter ett samhälle att själv bestämma sina speciella behov efter upplevda behov. Ett kafé etableras, en restaurang likaså och en lekplats byggs allt eftersom samhället känner att det har behov av det. Problemet med dessa kapitalistiskt styrda byggföretag i Kina i dag är att de är så enkelspåriga i sin typologi. När de bygger ett bostadshus placerar de en standardrestaurang på bottenplan och kanske någon annan standardinstans som inte alls passar de som bor i huset. Och folk köper en insatslägenhet i dessa hus som jag kallar för gravplatser, början av döden för kinesiska städer. För bokstavligen köper de bara små tomter av luft som de hoppas kunna lura på någon och sälja vidare, lite dyrare, två år senare. Under många år har man i Kina kunnat se höghus som är helt nedsläckta trots att de är utsålda. Folk har köpt en lägenhet i ett höghus i en nyproducerad stad men bor i en annan stad, vilket skapar helt döda städer. Så för mig är de byggnaderna så kallade gravplatstorn, avslutar Lyndon Neri.

– Det är också en fråga om minne, säger Rosanna. Det går inte att helt radera en generations minne av en plats utan att det också skapar någon form av sociala komplikationer. Och detta händer i så stor skala i Kina nu.

En sekunds tystnad lägger sig över glasmontern där vi sitter och en känsla av samförstånd över våra olikheter infinner sig. Det blir för mig och min fotograf Julia påtagligt hur Lyndon och Rosanna får svårt att kommunicera upplevelser av ett fenomen som aldrig har berört de två svenskar som sitter framför dem. Jag minns då arkitektduons sätt att tala om att skapa mening med arkitektur och design som de underbygger genom ett citat av Antoine De Saint Exupéry; We don’t ask to be eternal beings, we only ask that things do not lose all their meaning. Jag frågar hur de själva förverkligar detta, hur de skapar mening i sin arkitektur och om de någonsin tappat känslan av mening i något projekt. Lyndon ådrar sig snabbt ett minne från en resa.

– Rosanna och jag reste till Aminabad i Indien för cirka två år sedan och vi såg Le Corbusiers Chandigarh och Indian Institute of Technology IIT, byggnader uppförda för sextio och sjuttio år sedan. Jag reste därifrån totalt deprimerad över att så många arkitekter, under så många år sedan dess inte har åstadkommit något ens i närheten så storslaget. Jag sa till Rosanna att vi borde stänga ner vårt kontor och sluta arbeta med arkitektur. Jag tror att mycket av det vi har försökt göra bara är ännu en tolkning av dessa stora mästares pedagogik. Vad håller vi på med? Vi gör i princip bara samma sak men med nya material och med fina ord som hållbarhet och arv och försöker hela tiden övertyga världen om att vi kommit på något genialiskt, när allting egentligen ju bara är en fars. Vi har många sådana stunder då vi ifrågasätter oss själva och vad vi håller på med. Vi är båda tacksamma över att vi har fått en global area att utöva vår design på men det är också samtidigt ett liv i lidelse.

Lyndon blickar ut över sin och Rosannas svarta träkonstruktion som står utanför glaset och fortsätter i helt seriös ton;

– Det är som att vi är i en cirkus. Till exempel de senaste två dagarna har vi varit väldigt ledsna över hur denna (The Unfolding Village) har byggts. Vi trodde att kinesisk byggindustri var dålig men den svenska är till och med värre.


”Inuti” The Unfolding Village

Rosanna hummar jakande med, mumlar att den är riktigt ful och Lyndon fortsätter att beskriva för oss hur etiketterna på trävirket satt kvar men var övermålade när de ansvariga för konstruktionen sagt att allting var helt färdigbyggt.

– Kinas yngre generation skulle stanna till klockan ett eller två på natten för att färdigställa något, men här säger de att de bara kan stanna till klockan åtta. Om detta är vart en socialistisk regering riktar utvecklingen av ett land så är det ett väldigt farligt fenomen.

Rosanna inflikar att hon tror att deras designverks dåliga slutresultat beror på dålig kommunikation eller missförstånd. Hon berömmer organisatören för sitt engagemang, poängterar att det var någon annanstans det måste gått snett och Lyndon håller med.

Trots att en del av mig egentligen gärna vill gräva djupare i denna kanske politiska kulturkrock ställer jag en fråga i motsatt riktning och undrar hur man i så fall kommer ur en depression sprungen ur en känsla av meningslöshet, och Lyndon har ett snabbt svar.

– Envishet. Envisheten att uppnå en vision har räddat oss många gånger. Vi har lärt oss att vi blir deprimerade då och då. I de fallen låter vi depressionen vara ett tag, sjunka in och sen får det vara nog. Då bestämmer vi oss för att komma tillbaka igen och tro på att det finns något för oss att göra.

Diskussionen fortsätter kring Lyndon och Rosannas kamp att bevara urbana arv. De är ju själva väldigt bra på att verbalt tala för sin vision och föra sin kamp framåt genom att kommunicera sina idéer över hela världen. De får frågan om den kraft som de motsätter sig, det vill säga kapitalismen, någonsin konfronterat dem tillbaka. Har en diskussion någonsin uppstått och i så fall hur?

– Pengar blir aldrig verbala, säger Lyndon. Pengar behöver oftast inte sätta ord på sin agenda. Antagligen är det lite därför de aktörer som vi egentligen motsätter oss blir chockade de gånger vi tackar nej till dem. Många gånger frågar dessa företag om de kan få kopiera byggnader som vi ritat och betala oss för det, och blir förvånade när vi säger nej trots att det inte skulle innebära något merjobb för oss.

– Vi har inte heller fått motstånd så som till exempel Ai Weiwei har fått, men vi gör inte heller den typen av politiska uppror, fortsätter Rosanna. Kritiken i våra verk är invävd och subtil och återfinns bara av de som vill se den. Vi skriver ju inte böcker eller gör filmer och den stora massan läser inte kritiken i vår design. De som dock till fullo förstår vår design förstår även våra politiska budskap, men den skaran är begränsad. Vi kan ju gömma oss bakom att ”bara” ha skapat ett funktionellt eller vackert rum.

Duon tillägger att de trots sina många jobberbjudanden känner av motståndet från kapitalismen genom ett ofta ömsesidigt ointresse.

– Det är många gånger som vi påbörjat ett projekt med en kund och märker mitt i arbetet att vi vill olika saker, säger Rosanna. Hellre än att göra någonting vi inte kan stå för så betalar vi tillbaka kundens pengar och avbryter samarbetet. Likaså kan vi bli bortvalda eller aldrig ens påtänkta för storskaliga, mycket inkomstbringande projekt, och det känns helt naturligt.


Rosanna Hu och Lydon Neri på Stockholm Furniture and Light Fair

Relaterat

Inte vilket kontor som helst

Effektfull elegans på Riddarholmen Important Looking Pirates är Skandinaviens största animationsstudio för visuella effekter och digital animation. De jobbar med TV- och filmproduktioner såsom Westworld, Black Sails och Everest för kunder som Sony Pictures, HBO och...

Sommar året om hos Boulebar Liljeholmen

En inredningspärla i sommaren Familjen Boulebar växer och har nu slagit upp dörrarna till sin nya medlem i Liljeholmen i Stockholm. Denna lummiga inomhuspark i två våningar inrymmer tre barer, 14 boulebanor och en restaurang som serverar sydfransk mat. Inredningen är...

Storslagen minimalism på Södermalm

Minimalism i Mono Mono är ett boendekoncept beläget i den södra delen av Stockholms centrum, stadsdelen Södermalm. Mono sticker ut, både där det står på Södermalm men även sett till hela Sverige. Boendekonceptet har en unik design och atmosfär, och även en unik...