Myten om den feministiska byggindustrin

Den misogyna världsordning som solidifierats under patriarkatets beskydd måste rämna som ett World Trade Center av kött och blod. Henrik Lindholm trycker till svensk byggindustri, rejält, och pekar på den som alltid drar kortast strå i samhället, oavsett vad det gäller. Kvinnan, ja. Och nu gäller det en eskalerande klimatkris.

Varje svenskt bolag med självaktning inom arkitektur, bygg och anläggning gör idag anspråk på feminism som värdegrund. Att dra åt något annat håll vore i allmänhet ganska skakande. När det vandrande medieimperiet Harvey Weinstein kollapsade inför öppen ridå under #Metoo stod det slutligen klart att den misogyna världsordning som solidifierats under patriarkatets beskydd måste rämna som ett World Trade Center av kött och blod. Timman är sen, men inte för sen, och en spirande vind blåser liv i det uråldriga stiltje där alla icke-cismän förvarar sin framtidstro. Byggsektorn reser sig i all sin väldighet ur sin historia. Alla glastak i världen skall så om än till sist slås ut inifrån. Den slutliga jämbördigheten – en horisont i annalkande.  

I år, ett år som kantats av extremväder och humanitära katastrofer på många platser i världen, släppte IPCC sin senaste rapport om läget för klimatet på vår planet. Rapporten skrevs av över 230 forskare från 66 länder med över 14 000 referenser och den vill berätta om en framtid på en förhärjad planet. Även om varslet gäller för framtiden och de värsta klimateffekterna ännu inte är aktiva, har människan börjat accelerera nedför den korridor som ska ta oss dit och snart kan vi inte längre vända om. Byggindustrin är inget undantag i sammanhanget. Inom den byggberoende industrin använder man mer fossil energi än tidigare och partikelnivåerna i atmosfären fortsätter öka till följd av svenskt byggande. Det här är förstås en synnerligen solid pinne i hjulet för alla inom denna gren av näringslivet som vill kalla sig positiva krafter i omställningen mot en hållbarare värld men det är också högst bekymmersamt för dess feminism.

”Forskningen gällande hur könsmaktsordningen våldför sig på kvinnors rättigheter till följd av en instabil natur är tyngd av ett nära bottenlöst mörker av svält, sexhandel, sjukdomar och våld.”

Enligt FN:s befolkningsfond löper kvinnor och barn 14 gånger högre risk än män att dö i händelse av en naturkatastrof. Anledningarna är ofta kopplade till kvinnors tillgång till land, mat, vatten och rättigheter. Kvinnor utgör mellan 50-80% av de som brukar jorden men de äger bara 10% av den. Bagis Oshman-elasha på FN:s klimatförändringsenhet skriver i sin rapport ”Women in the shadow of climate change”, att av jordens 1,3 miljarder människor som lever under fattigdomsgränsen är så mycket som 70% kvinnor. När vattnet i haven surnar och fiskbestånden minskar i storlek tvingas kvinnor som är beroende av fisk som ett livsmedel att sälja sina kroppar i utbyte mot att få tillträde till marknaderna och livsmedlen, skriver Cate Owren, Internationella Naturvårdsunionen. FN:s befolkningsfond konstaterade i en studie att trafficking ökade efter cykloner och tyfoner i Asien-Stillahavsregionen och våld i nära relationer steg under torrperioder i Östra Afrika, tropiska stormar i Latinamerika och liknande extremväder i Mellanöstern. Enligt FN:s utvecklingsprogram ökade mängden våld inom familjen, sexuellt våld och könsstympning under långa perioder av torka i Uganda. Våld riktat mot kvinnor ökade i Pakistan efter översvämningar och i Bangladesh efter cykloner. Forskningen gällande hur könsmaktsordningen våldför sig på kvinnors rättigheter till följd av en instabil natur är tyngd av ett nära bottenlöst mörker av svält, sexhandel, sjukdomar och våld.

Under sommaren 2021 vadade vi knähögt i massmediernas rapportering från ett Centraleuropa i nöd. Bilden av en pråm med flyende människor ett par hundra meter ut från en Turkisk turistort slukad i eldstormar lämnar ett blödande märke i historien som skrivs i detta nu om människans tid, Antropocen. Svenska vattenbombare flögs till Grekland, där turister tvingats fly undan lågorna i vattenbrynen. Vår feminism nådde aldrig hit. Feminismen nådde aldrig de tyska byarna som spolades bort i direktsändning från maj till augusti.

”Feminismen nådde aldrig de tyska byarna som spolades bort i direktsändning från maj till augusti.”

Den svenska byggindustrins utsläpp ökade enligt Boverket med 50 000 ton mellan 2016 och 2018 och håller sig kring orimliga 20 000 000 ton koldioxidekvivalenter, ca 20% av våra nationella utsläpp. Även om vår feminism är en positiv kraft som är minst århundraden försenad går det i princip att tala hur mycket som helst om våra inhemska jämställdhetsproblem utan att så mycket som en buckla skulle uppstå i den direkt infernaliska situation som präglar länderna utanför vårt direkta blickfång i kölvattnet av våra livsstilar och våra utsläpp. Att kalla svensk byggindustri för att vila på en feministisk värdegrund är en barock osanning. Även om många av oss är intresserade av jämställdhet, överger vi fler gånger än ofta alla de människor i absolut nöd som också skulle kunna räddas av vår feminism om vi bara lyfte blicken och inkluderade dem. Såg dem.

”Vi har designat ett system åt oss själva där det i princip är omöjligt att inte leva på bekostnad av andra människors välfärd.”

Det här är såklart en del av ett mycket större resonemang. De flesta av oss har svårt att hålla nere våra egna utsläpp, som individer. En flygresa till New York gör slut på en hel av FNs klimatpanel stipulerad årsbudget av koldioxid för en person – resten av året lever man på koldioxid man lånar från människor i nöd och framtida generationer. Att konsumera stora mängder rött kött blir också svårt, då ett kilo nötkött ger upphov till 70 kg koldioxidekvivalenter, strax under 10 procent av en årsbudget för en person, enligt Naturskyddsföreningen. Våra högutsläpparlivsstilar betyder förstås inte att vi inte har goda intentioner med våra livsval, men vi har designat ett system åt oss själva där det i princip är omöjligt att inte leva på bekostnad av andra människors välfärd. Goda intentioner till trots studsar ansvaret alltid tillbaka på oss själva, och de system vi själva givit upphov till. Vill vi att alla människor i världen skall åtnjuta jämlikhet och leva liv fria från våld, sjukdom och konflikt och möjligheter att söka sin egen lycka måste vi börja formge de system som gör det möjligt att leva gott på ett sätt som inte utarmar naturens förmåga att regenerera – och den diskussionen måste vi nu på allvar initiera.

”Vi förtjänar ett samhälle där vi kan göra verklighet av våra ideal.”

Vi förtjänar ett samhälle där vi kan göra verklighet av våra ideal. Ingen som köper fast-fashion vill bidra till att systematisera utbrett barnarbetare i låginkomstländer. Ingen som flygpendlar mellan Landvetter och Arlanda vill att människor ska behöva fly undan torka i redan konfliktdrabbade regioner i Öst-Afrika. Idén är enkel i sin grundform. Ingenting vi inte vill ha, ska heller inte ingå i priset vi betalar när vi rör oss runt i samhället. Och som de feminister vi en gång skall bli gör vi det till vårt gemensamma projekt att efterfråga och ge form åt en sådan förflyttning. Feminism blir på allvar feminism först när vi förmår inkludera även de osynligt nödställda vi idag inte riktigt orkar bry oss om.

Henrik Lindholm är grundare till den svenska grenen av nätverket ACAN, Architects Climate Action Network Sverige.