Mönstret som borde varit omöjligt

◊ En krönika av Amanda Ostwald

Det var en onsdagskväll i april och jag och min kollega Anna hade hängt kvar på ett event i stan lite för länge. Vi behövde hitta någonstans att äta. Anna tog med mig till en galleria för att visa mig två saker. Det första var vår middagsrestaurang, ett kvällsöppet tacoställe. Det andra var det mönster som skulle komma att följa mig i tankarna ända tills i dag. Inte för att det var snyggt eller påminde om något annat mönster utan för att dess existens kändes så omöjlig. Mönstret vi stod och fascinerades av bestod av ett collage som sträckte sig över tre vita, avlånga kakelplattor. Dessa tre kakelplattor upprepade sig hundratals gånger, från golv till tak, från vägg till vägg.

Kaklet i gallerian

Själva collaget som prydde kaklet var svart och bestod ursprungligen till cirka hälften av text och till hälften av stiliserade figurer föreställande allt möjligt; en man i rock, ett blåsinstrument, luftballonger med mera. Mitt i allt detta gick det enkelt att utläsa ordet kardemumma. Detta för att kardemumma stod med stora bokstäver och tvärs över hela collaget. Dock stod bokstäverna inte i rätt ordning, eller ens åt rätt håll. Första halvan av ordet började upprätt på kakelplattan i mitten och andra halvan av ordet stod uppochner på den första kakelplattan. Varför är det så? Ju längre tid Anna och jag stod där och tittade upptäckte vi fler och fler delar som inte hängde samman i collaget. Tillslut förstod vi att kakelplattorna helt enkelt hade slängts om och bildat detta nya, icke-logiska mönster. Det som då kom att fascinera oss var hur denna huller-om-buller-placering av kakelplattor, som så uppenbart var fel, hade upprepats med exakthet över hela gallerian. Alla gånger dessa tre kakelplattor fanns bredvid varandra på väggarna satt de alltid i exakt samma, felaktiga ordning.

Anna och jag frågar oss fortfarande vad som gjorde att väggarna i denna galleria blev som de blev. Hade kakelsättaren gjort fel en gång och sedan tänkt att det bästa var att fortsätta med samma fel, på alla väggar? Eller tror kakelsättaren fortfarande att hen utförde ett korrekt jobb från första till sista plattan? Var detta ett uppror i tjänsten av en rebellisk hantverkare? Eller var det någon helt annanstans det blev fel; på ritbordet, i projektledningen, i arbetsledningen eller helt enkelt i någon dator någonstans?

Antagligen kommer varken jag, Anna eller någon av alla vi har berättat detta för någonsin komma fram till vad som egentligen ligger till grund för detta omfattande snedsteg. Just på grund av denna eviga ovisshet gnager tanken om att detta snedsteg kanske i själva verket inte är ett snedsteg. Det kanske ska vara såhär? Alla våra elaborerade teorier om att något måste gått fel kanske är det faktiska snedsteget.

Oavsett vad som var och är den ursprungliga planen med detta kakelmönster så har det, mer än något annat mönster, fått mig att tänka efter. Att tänka efter, prata om och fortfarande klura. Är de många ytor i det offentliga rummet som pryds av till synes oskyldiga mönster i själva verket potentiella plattformar för maktutövande?

 

Mönsterexpertens perspektiv

Namn: Julia Groth
Yrke: Inredningsarkitekt och mönsterdesigner
Bor: Uppsala
Drömresemål: Påskön  

Faktaruta – mönsterrapport
En mönsterrapport är det unika motiv som när det upprepas blir det vi kallar mönster. Rapporten kan upprepas med olika variationer beroende på sammanhang. 

Mönsterdesignern Julia Groths ögon dras automatiskt till de mönster som korsar hennes väg. De får henne att tänka efter, och ju mer hon måste tänka för att förstå mönstrets uppbyggnad – desto roligare blir det.

– I naturen myllrar det av mönster och former som upprepas, till exempel blad på ett träd. Men man hittar aldrig den där exakta upprepningen, aldrig två exakt likadana löv. Mänskligt skapade mönster måste, på grund av tekniska realiteter, bygga på enheter som ser likadana ut varje gång de trycks. Varje gång jag stöter på ett mönster så letar jag automatiskt efter dess avvikelser och upprepningar för att hitta systemet och knäcka koden, säger Julia. 

Vad känner du när du knäckt koden?

– Tillfredsställelse. Ju längre jag behövt klura och betrakta mönstret innan jag förstått dess uppbyggnad desto större tillfredsställelse känner jag.

Men vad händer om du inte lyckas knäcka koden?

– Det har aldrig hänt, så jag vet inte. Däremot finns det ju mönster där skaparen ansträngt sig extra för att leda bort ögat från upprepningen, eller för att få rapporten att verka större. Ett exempel är Josef Frank som gjort mönster där han använt sig av rotationer eller förskjutningar av sin rapport. Genom att skapa en så pass stor yta som känns organisk kan man inte se dess stora system, trots att en och samma rapport egentligen upprepas och att systemet finns där.

Ett av Julias mönster som ingår i The Pattern Printer Project

Vad känner du då, blir du frustrerad?

– Haha, nej det är kul! Jag blir nöjd på ett annat sätt när det tar lite tid att knäcka koden.

Så vad är ett bra mönster?

– I ett bra mönster vill man hitta den där balansen med tillräcklig variation för att göra det intressant men med tillräcklig upprepning för att ge mönstret ett lugn. Sedan kan ju ett mönster vara olika väl fördelat för att dölja var rapporten börjar och slutar. Om jag kisar mot ett mönster och enkelt ser var linjerna för rapporten går hamnar det i min ”dåliga-mönster-bok”.

Varför just mönster, varför inte konst?

– Gränsen är som alltid luddig, vad är konst? Mönster har nästan alltid en funktion och måste förhålla sig till något eftersom det existerar på en yta. Ett tapetmönster förhåller sig till väggen och rummet, ett textilmönster till klänningen och människans former. Det krävs olika saker av ett mönster i olika sammanhang. Mönstret måste alltid förhålla sig till industrins begränsningar. Det finns nästan alltid en gräns för hur stort man får jobba innan upprepningen måste komma, för tryckpressens kapacitet eller rullens bredd. Då gäller det att försöka sudda ut gränsen däremellan. Jag inbillar mig att konst är friare, men där finns det såklart också begränsningar mot materialet och uppdraget.

”Jag gillar hur mönster kan förvandla något som är helt plant och livlöst från början. Man kan skapa djup där det inte finns och förflyttas till fantasivärldar. ”

Julia Groth

Kaklet i gallerian

Det omöjliga mönstret som Amanda skriver om här ovanför – varför är det så intressant?

Av många anledningar. Det fascinerar mig att det ens har kunnat genomföras utan att någon har märkt att det blivit fel. Sedan fascinerar det mig att det är så många människor som passerar igenom gallerian varje dag och som antagligen inte ens tänker på mönstret. Det får mig att ifrågasätta om det rumsliga arbete jag och många andra lägger ner faktiskt spelar roll för någon annan än för oss själva.

Vad vill du förmedla med dina mönster?

Åh, det är svårt. När jag jobbar med mer föreställande mönster kan jag ibland vilja försöka hitta det vackra i det vardagliga eller bortglömda. En favorit är att leta efter upprepningar i samhället och i mänskliga aktiviteter. Då menar jag inte bara på det visuella planet utan även över tid. Dygnsrytm är en typ av mönster – aktiviteter som upprepas på nytt varje dag på samma plats. Jag spenderade en sommar i Kunming i Kina och letade just efter såna mönster. Varje kväll samlades människor på torg och i parker och dansade, lekte och åkte rullskridskor. Det var en scen som upprepade sig varje dag. Staden befann sig också i en enorm byggboom. Överallt växte identiska byggnader upp ur marken, och likadana kranar. Copy paste liksom, som gjort för mönster. Haha, fast här pratar vi kanske om mindre kommersiellt användbara mönster.

Men sen, som alltid när man arbetar med bildmedier, bör man tänka på representation och vilka bilder man förmedlar. Särskilt när man visar människor. Helst vill man ju att alla ska kunna hitta sig själva. Men med mönster kan det vara svårt eftersom man vill hålla sig till en begränsad färgskala. Det är så lockande att bara låta alla hudfärger vara pappersvita, en färg man ofta får gratis. Där kan jag bli mycket bättre.

Relaterat

Akademin för inredningsarkitektur bjuder in

Akademin för inredningsarkitektur bjuder in

Seminariedag om inredningsarkitekturFoto Note Design Studio Akademin för inredningsarkitektur bjuder in till:DEN TREDJE HUDEN – inredningsarkitektur som ämneTorsdag den 25 april 2019 – Konstakademien, Stockholm Läs mer på Sveriges Arkitekters hemsida eller anmäl dig...

Ett kontor i fasad

Ett kontor i fasad

Joyn Studio presenterar en filmisk arbetsplats Mittemot anrika Lilla bantorget i centrala Stockholm stoltserar ett hus med stora, välvda glaspartier i bottenplan. Genom fönstren skymtas en dramatisk, röd scenografi med inspiration från Bergmanfilmen Viskningar och...

Lysande 80-tal

Lysande 80-tal

Möbeldesignmuseum levererar en briljant nostalgitripp◊ 2019-03-29Möbeldesignmuseum i Frihamnen i Stockholm är värt ett besök vilken onsdag som helst under året, och den pågående utställningen om åttiotalets färgsprakande och revolutionerande design gör ett besök än...