Debatt om debatt

Kan det bli mer meta och navelskådande? Nä, tror faktiskt inte det. Debatten som vi känt den, som vi eftersökt den och försökt upprätthålla den, är död. Kanske lika bra. Inget att debattera om, skriver Frida Jeppsson Prime.

Jag romantiserar säkert debatterandet i något slags det-var-bättre-förr-anda, men jag önskar jag hade varit mer närvarande på 00-talet när Zandra Ahl och Linda Rampell orkade härja i designvärlden. Då, när design betydde något. När det inte fanns en rädsla att trampa någon på tårna eller ha ”fel” åsikt. Kudos till Sara Kristoffersson som fortfarande pallar i hård motvind.

I takt med att medielandskapet förändrats och digitaliserats har debattklimatet blivit – absolut mer fientligt – men framför allt också ängsligt. Fenomenet Internet har inte varit särskilt behjälpligt när det kommer till att driva en mänsklig, respektfull och meningsfull dialog. Möjligheten att gömma sig bakom en skärm eller ett alias har bidragit till ett online-klimat de flesta seriösa debattörer flyr eller undviker. Jämför man klassisk media med Internets överflöd av kanaler och medier är ingen situation direkt optimal. De förra föder en slags elitism där enbart ett fåtal röster släpps in och innehållet redigeras kraftigt. Den senare ger upphov till en ofiltrerad flodvåg av massåsikter där den som är otrevligast vinner. Det är sedan gammalt.

Idén till denna text väcktes i vårt redaktionsråd. Ett av IA:s syfte är just att driva debatt inom branschen med målet att bredda perspektiven, kunskapen och synen på inredningsarkitektur. Jag tror vi är många som anser att debatt, diskussion, diskurs, dialog kan föra både oss som människor och branschen framåt. Kanske till och med föra oss ihop. Jag tror det är många som har åsikter som är bra, värda att lyssna på, ta till sig och … diskutera. Men jag tror också att många känner sig hämmade av olika orsaker. Kanske även orkeslösa och oengagerade.

En annan utmaning är den inneboende viljan i många att upprätthålla god stämning och goda relationer, vilket är förlamande för debatten. IA lyfte nyligen ett typexempel där Kieran Long under Arkitekturdagarna gjorde sitt bästa för att provocera, eller kanske bara lyfta ett annat perspektiv, i ett samtal om hållbarhet kopplat till inredningsarkitektur. Något som resulterade i en märklig och obekväm tystnad i den panel han ingick i. Se filmen, ganska underhållande.

Ytterligare en problematik är att det till och med finns en uttalad kodex bland arkitekter att inte kritisera en annan praktiserande arkitekt. Motsägelsefullt nog, finns det även en oskriven regel eller uppfattning inom arkitekturjournalistiken att en helst ska vara arkitekt för att ens uttrycka sig om arkitektur och för att bli tagen på allvar eller bli insläppt i kretsen av tyckare och förståsigpåare. Klurigt. Debatt behöver förstås inte handla om personliga påhopp eller nedvärderande åsikter, men om vi inte på ett respektfullt sätt kan diskutera varandras verk, processer eller åsikter, kommer vi då ens framåt?

Debatt är viktigt för att vårt intellekt ska växa och vi som individer ska mogna i vår kompetens och omvärldsinsikt, det etablerade gubbar med stora egon i Grekland för skitlängesen. Men, med exempelvis det pågående COP26 i åtanke, där personer debatterat i dagar utan att direkt komma någon vart, är det ganska lätt att konstatera att det inte är debatterandet i sig som kommer föra oss som mänsklighet framåt eller lägga grund till några omvälvande beslut.

Definitionen av begreppet är ”slå sönder (motståndarens argument)” från franskans de- (av, från) och battre (kämpa). Rimligen är det väl ingen som är emot debatt? Vi lever ändå i ett demokratiskt land med yttrandefrihet. Så vad argumenterar jag egentligen för?

Kanske var det bättre förr? Kanske hör debatten hemma i skolan och mellan människor? För i media har den svårt att upprätthålla sitt liv och syfte. Jag säger som Cecilia Holmström på ÅWL i relation till klimatutmaningen: ”vi vet vad vi måste göra, nu gör vi det”.