Vi har ett pris i Sverige som uppmärksammar ”inredning av hög arkitektonisk kvalitet”. Under de senaste fem åren har endast en inredningsarkitekt mottagit detta pris. Detta väcker frågor. Inte minst kring prisets kriterier och syfte, men också kring inredningsarkitektens närvaro i projekten, skriver Kristin Östberg och Torsten Hild.
Lobbyn i Blique by Nobis, foto: Bruno Ehrs – Bar Portal, foto: Åke E:son Lindman – Selma Lagerlöfs center, foto: Åke E:son Lindman – J. Lindeberg-butiken, foto: Irina Boersma
Att det bara finns ett pris i Sverige som delas ut till ”inredning av hög arkitektonisk kvalitet” – har ni hört något mer svävande uttryck? – säger kanske mer om hur långt efter branschen ligger gällande kunskap och insikter kring vad en inredningsarkitekt gör och kan än vad det säger om oss aktiva. Precis som med övriga priser rörande arkitektur borde det rimligen finnas fler kategorier inom området för inredningsarkitektur. Exempelvis som den mest hållbara interiören, bästa pedagogiska interiören, mest främjande av välmående och varför inte uppmärksamma den bästa leverantören? Rimligen borde man också skilja på kategorierna offentligt och privat, då alla som varit delaktiga i båda sorters projekt vet vilka olika förutsättningar man har att arbeta med i exempelvis en restauranginredning eller i ett jobb för ett statligt verk. I ena fallet är upplevelsen allt, kundens business, och i det andra fallet är man extremt styrd av funktion, budget och strikta ramverk för upphandling.
Det kan finnas flera anledningar till det, så klart. Kanske främst att vi som inredningsarkitekter i Sverige ofta jobbar med delar i ett projekt, varför det kan bli svårt att nominera eller eventuellt ta åt sig äran för ett pris. Men är det då projektet det är fel på eller prisets kriterier? Eller kan inte inredningsarkitekter skapa interiörer som vinner priser, är det för få interiörer som är skapade av inredningsarkitekter? Eller vad beror det på?
Kristin Östberg Inredningsarkitekt MSA/I
Torsten Hild Inredningsarkitekt MSA/I